Björn Fridén: Pressetik måste vara viktigare än grupptryck
Medan spontankampanjen #metoo rullar på för full kraft pågår en parallell pressetisk debatt. Kvinnor över hela världen berättar öppet och offentligt att de utsatts för olika övergrepp, från det enbart obehagliga till det rent livsfarliga.
I Sverige kom den kampanjen tidigt att handla om en profilerad skribent på Aftonbladet, som anklagas för att ha våldtagit en annan känd medieperson. Till en början ville inga medier publicera hans namn.
[blockquote author=”” pull=”pullleft”]”Till en början ville inga medier publicera hans namn.”[/blockquote]
Att Aftonbladet inte gör det är inte så konstigt, tidningen är ju ändå arbetsgivare. Att inga andra medier – däribland skjutglada Expressen – inte heller gjorde det verkade desto märkligare. En rad chefredaktörer har känt sig tvungna att motivera sitt beslut att inte publicera den anklagades namn.
I Expressen förklarade chefredaktören Thomas Mattsson kategoriskt att ”det finns inget skäl för namnpublicering enligt de pressetiska reglerna”. Solklart ställningstagande.
”Vi har en restriktiv inställning till namnpubliceringar”, bedyrade vice ansvarige utgivaren Lena Mellin i Aftonbladet. Det är ju inte precis sant, men kunde man kanske skönja en ambition att bli lite mer restriktiv med namnpubliceringar framöver?
Det hoppet levde i nästan tjugofyra timmar tills båda kvällstidningarna krämade på med anklagelser mot en namngiven programledare hos TV4. Och mot ytterligare en dagen därpå i SVT. Aftonbladets chefredaktör Sofia Olsson Olsén motiverade det beslutet med att ”praktiskt taget alla andra mediehus” gjort samma sak och att ”alla vet ändå vem det handlar om”.
Men med den egna krönikören gällde det inte. Aftonbladet publicerade först på onsdagseftermiddagen en intervju med sin krönikör. Eftersom han ville det. Eftersom Expressen plötsligt svängt och publicerat hans namn.
[blockquote author=”” pull=”pullright”]”Där ser man redaktörer slå sig för bröstet för sin återhållsamhet, samtidigt som denna pressetiska regel är så genomborrad av undantag att den upphör att gälla.”[/blockquote]
En rad andra namnpubliceringar har också diskuterats den senaste veckan, och motiverats av ansvariga utgivare. Och det finns förstås alltid en bra förklaring till varför man gör ett undantag i sina högt ställda principer just här.
Kanske fungerar det internt på redaktionen, men det är inte så det ser ut för mediekonsumenterna. Där ser man redaktörer slå sig för bröstet för sin återhållsamhet, samtidigt som denna pressetiska regel är så genomborrad av undantag att den upphör att gälla. Det ser ut som godtycklighet.
Vi lever i en tidsålder då vem som helst kan kolla upp namnen på alla personer som nämnts i den här texten. Vill pressen haka på den trenden så kan de naturligtvis göra det. Men då får man sluta berömma sig själv för sin principfasthet.
Eller så värderar man pressetik före grupptryck.