Nina Wadensjö: Några minuter som kan rädda ett liv
Sedan många år tillbaka går jag omkring med ett lite sladdrigt kort i plånboken. Jag har haft det länge och tänker inte särskilt ofta på det. Ibland sorterar jag ut det när jag ska resa utomlands, och grips senare av oro. Tänk om något händer och ingen vet vad jag vill?
På kortet står nämligen att jag har tagit ställning. Jag vill donera. Händer det mig något som gör att jag inte längre behöver mitt hjärta eller min lever vill jag att någon annan får dem, någon eller några som behöver dem bättre.
[blockquote author=”” pull=”pullleft”]”I Sverige råder – som i så många andra länder – stor brist på organ som kan rädda liv.”[/blockquote] I Sverige råder – som i så många andra länder – stor brist på organ som kan rädda liv. Detta trots att nära 80 procent av befolkningen säger sig vilja donera när de får frågan. Det verkar alltså inte finnas en brist på vilja. Ändå har vi för få organ. Varför?
Först och främst; det är väldigt få som kommer ifråga som donatorer. Hittills i år har färre än 150 avlidna donerat. Samtidigt har uppemot 40 personer avlidit medan de väntar på organ.
Och många fler är sjuka, och blir sakta sämre, svagare och sjukare. Behovet är stort, och kön är lång.
Men det skulle kunna finnas betydligt fler donatorer genom ett enkelt knep. I Frankrike ändrades lagen kring donationer 1 januari i år. Där måste du ange om du inte vill donera, annars betraktas det som ett medgivande. Dina nära anhöriga har rätt att säga nej, men i grunden har du gjort ditt val i och med att du inte gjort ett aktivt val.
TV-reklam om organdonation som sändes 2016 på större nationella kanaler i Frankrike.
Men ska inte de som är anhöriga få besluta, alltid? Jo, men ibland är det skönt att slippa fundera över vad någon annan velat, vad som var önskemålet hos den nyss avlidne. Att överlämna ett så stort ansvar till den som är i chock, sorg och förvirring är ofta mindre bra, det vittnar både anhöriga och sjukvårdspersonal om.
En liknande lagändring som den Frankrike gjort har diskuterats i Sverige, men den senaste regeringsutredningen om donation föreslog andra förändringar för att komma till rätta med bristen på organ. Utredaren ansåg att beslutet måste ligga hos de anhöriga om inget eget önskemål finns registrerat eller uttalat.
Vad regeringen kommer att föreslå är oklart, men en lagändring som motsvarar den i Frankrike känns längre bort än jag önskar. Tyvärr.
[blockquote author=”” pull=”normal”]”Det går inte att vänta på den lagändring som borde komma. Låt oss hjälpas åt att rädda liv.”[/blockquote]
Det är inte svårt att förstå varför det tar tid. Lagändringar som rör liv och död ska vara svåra att genomföra. Därför får vi som kan tänka oss att donera – än så länge – ta eget ansvar och berätta för våra nära och för samhället vad vi vill ska hända med våra kroppar om det värsta skulle hända.
Själv har jag slängt det skrynkliga kortet som låg i plånboken. Via Socialstyrelsens hemsida har jag anmält mig till donationsregistret. Det tog bara några minuter, men nu vet inte bara min familj vad jag vill.
Jag hoppas att fler gör som jag. För varje år kan allt fler liv räddas av modern läkarvetenskap, men bristen på donatorer sätter hinder för utvecklingen. Det går inte att vänta på den lagändring som borde komma. Låt oss hjälpas åt att rädda liv.
För övrigt tror jag att jag ska undvika att titta på partiledardebatter ett tag framöver. Samtal passar mig bättre än käbbel. Hoppas nu på ett 2018 där man lyssnar på varandra.
