Nina Wadensjö: Beslut i affekt
Beklagar, jag är ledsen att behöva tjata. Men nu är det återigen dags att påminna både mig själv och andra – politik ska inte likna bråken i en sandlåda. Politik är inte ett spel, en lek eller en tävling. Det är allvar, det är viktigt och det är på riktigt.
Det som hänt på Transportstyrelsen är – för att använda Stefan Löfvens egna ord – ett haveri. Exakt vad som hänt, varför det hänt och hur det hanterats bör utredas vidare, och vilka kunskaper vem hade, när de hade dem och vem de delade dem med ska både granskas och debatteras så långt det är säkerhetsmässigt möjligt. Det är självklart och viktigt. Men vad det hela nu utvecklats till är inget annat än oseriös pajkastning.
Det har pratats väldigt mycket om misstroendeförklaringar det senaste året. Det är synd, det har urholkat kraften i själva ordet, det blir nästan vardagligt. Lite som att ropa vargen kommer, eller som om Stefan Löfven varje gång det blev lite jobbigt skulle hota med ett extra val.
Men det är ingen vardaglig åtgärd. Misstroendeförklaringar är oppositionens kraftfullaste vapen och används vanligen mycket restriktivt. Ska någon granskas och eventuellt kritiseras är en anmälan till konstitutionsutskottet nästan alltid den givna vägen. Att misstroendeförklara är alltså en ovanlig och dramatisk åtgärd som kan leda till ännu mer dramatiska följder. Det vet alliansen.
En misstroendeförklaring kräver därför att det är ett genomtänkt beslut och att det finns en plan för hur man går vidare beroende på vilka händelser som följer. När man dessutom riktar misstroendeförklaringen mot tre statsråd på en och samma gång kommer det utan tvekan att leda till dramatik. Och sätter man igång dramatiska händelser måste man ha en plan för vad man ska göra när förloppet väl är igång.
Alliansen hade tänkt A men inte B. De hade ingen färdig plan. Eller – snarare – de verkar ha flera planer, och de har ännu inte pratat sig samman. Det enda man tycks ha enats om är att man måste visa sig handlingskraftiga och förekomma Sverigedemokraterna, men ingenting om hur man skulle agera efter det. Det blev viktigare att agera än att agera klokt. Det som nu skett skapar oförutsägbarhet, turbulens och riskerar att leda till att allt fler väljare tycker att politiken bara är rävspel, pajkastning och ett oansvarigt käbbel. Det är skadligt, inte minst för de traditionella partierna. För populistiska partier och antidemokratiska rörelser riskerar det här att vara just det bränsle som de behöver.
Nu är det upp till Stefan Löfven att hantera det läge som uppstått så seriöst som möjligt. Oavsett vilken väg han väljer blir det helst säkert en besvärlig tid ända fram till nästa val, vare sig det blir i september 2018 eller tidigare än så. Men svårast blir den nog för ett par av allianspartierna, de som inte hade tålamodet och klokskapen att vänta de där extra timmarna, de som gör att det man tänker i hast under en upprörd kväll ofta känns lite mindre självklart i nästa förmiddags klarare ljus…
