Anne-Marie Lindgren: Höjd a-kassa håller igång ekonomin

Det här är en ledartext eller en analys. Ledartexter och analyser är skrivna av Aktuellt i Politikens redaktion. Här kan du läsa mer om hur vi arbetar:aip.nu/om-aip-media

Några gamla kunskaper börjar nu, efter decennier av marknadsliberal mytbildning, tränga igenom i politiken. Som att det är bra med en viss lagerhållning, det vill säga helt enkelt krisberedskap, av viktiga produkter som medicin och skyddsutrustning. Som att det är bra med en någorlunda bra sjukförsäkring, så att folk faktiskt kan stanna hemma och inte sprida smittan vidare när influensaepidemier slår till.

Och att det är bra med en arbetslöshetsförsäkring som ger ett så hyggligt ekonomiskt skydd att en lågkonjunktur inte behöver blir självförstärkande, vartefter ökande arbetslöshet får efterfrågan i ekonomin att kraftigt sjunka och med det skapa mer arbetslöshet.

En arbetslöshetsförsäkring som ger den enskilde ett rimligt ekonomiskt skydd handlar därför om mer än villkoren för de arbetslösa. Den handlar om ett samhällsskydd mot alltför kraftiga ekonomiska nedgångar.

Coronapandemin visar i sig självt vilka effekter en kraftig nedgång i efterfrågan får för stora delar av servicesektorn, som detaljhandeln, turistbranschen och restaurangerna. Här beror inte nedgången på brist på pengar, utan på att folk håller sig hemma, men effekterna blir förstås desamma om många människor blir av med sina jobb och tvingas leva på en mycket låg arbetslöshetsersättning.

Så den förbättring av a-kassan som regeringen nu föreslår innebär inte bara ett stöd för de många som uppenbart riskerar arbetslöshet som följd av coronakrisen. Den är också ett sätt att hålla efterfrågan i ekonomin uppe. Och hindra ytterligare arbetslöshet.

Med det är den förstärkta a-kassan faktiskt också ett stöd till företagen inom servicebranscherna – och högst sannolikt ett mer effektivt stöd än den utdelning av pengar som Moderaterna tänker sig. För i grunden är det kundernas efterfrågan som avgör företagens möjligheter att överleva.

Parentetiskt kan påpekas att den pågående pandemin kommer att driva på de strukturförändringar som redan pågår i vissa branscher, som detaljhandeln.

Här har vi redan en trend mot ökad handel över nätet, och den förstärks nu uppenbart – och torde inte vända ens när krisen är över. Det talar också emot den typ av generellt gödslande med pengar som Moderaterna vill ha.

Dock, förstärkningen av a-kassan har skapat oro hos borgerliga kommentatorer. Den strider ju, bevars, mot det man envisas med att kalla arbetslinjen. Där idén är att ”för generösa” socialförsäkringar gör att folk inte anstränger sig att bli friska och/eller hitta nytt jobb; därför ska ersättningarna vara så låga och villkoren så hårda att folk ser till att raskt komma i arbete igen.

Det kallas alltså arbetslinjen. Mer korrekt borde det heta ”otrygghetslinjen”. För det är vad effekten blivit: ökad otrygghet för långvarigt sjuka och arbetslösa.

Men inte större möjligheter att få jobb.

Arbetslösheten i Sverige förklaras sedan länge av bristande överensstämmelse mellan de kompetenskrav arbetsgivarna ställer och den kompetens merparten av de arbetslösa har. Cirka tre fjärdedelar av de långvarigt arbetslösa har, som det heter, svag position på arbetsmarknaden – för låg utbildning, ingen eller irrelevant yrkeserfarenhet, hälsoproblem, dåliga svenskkunskaper etcetera. Deras chanser till jobb ökar inte ett enda dugg av att man sänker a-kassan – som de flesta för övrigt inte ens är berättigade till.

Idén att arbetslöshet bekämpas med ständiga försämringar av de sociala trygghetssystemen hör till den borgerliga, nyliberala, mytbildningen. Det finns fler myter som hör dit – och som nu också håller på att krackelera, i takt med att de faktiska effekterna blir allt svårare att förneka.

Rutbidraget, till exempel, skulle ju skapa arbetstillfällen för lågutbildade invandrare som annars skulle ha svårt att få jobb. Ett antal studier visar nu att jo, visst arbetar en del flyktinginvandrare inom rutföretagen, men inte mer (snarast mindre) än i andra hemtjänstföretag. Däremot finns en hel del EU-invandrare – och vad man än tycker om den fria rörligheten inom EU så är det väl ändå inte den som behöver subventioneras?

Det fria vårdvalet, för att ta ett annat exempel, skulle ju innebära ökad valfrihet för alla vårdbehövande, och konkurrensen mellan olika vårdgivare skulle höja kvaliteten över hela linjen. Nu visar en färsk rapport från Riksrevisionen – i likhet med studier från andra håll – att vårdvalet för all del lett till större valfrihet för människor med god ekonomi och få hälsoproblem, medan multisjuka och personer med allvarliga hälsoproblem trängts undan.

Alliansens alla valfrihets- och arbetslinjereformer var alltid insvepta i vackra ord om samhällsnytta. Men – av någon anledning – innebar de alltid att välavlönade och väletablerade personer fick nya stora förmåner, medan lågavlönade och mer utsatta grupper sattes under ökad press och större otrygghet.

De positiva ekonomiska effekterna som utlovades uteblev däremot. För det är ju inte sant, det där att det bara är de högre ekonomiska skikten som är viktiga för ekonomi och samhällsnytta…

Inga kommentarer än

Det är ej möjligt att kommentera