Ideologin bakom myndighetskritiken

Folkhälsomyndighetens generaldirektör Johan Carlson och socialminister Lena Hallengren (S). Foto: Regeringskansliet

Det här är en nyhetstext. Det Aktuellt i Politikens nyhetsredaktion publicerar i tidning, på webb, i appar och i e-tidning ska vara relevant, sant, bekräftat och hålla hög kvalité. Här kan du läsa mer om hur vi arbetar: aip.nu/om-aip-media

Kritiken mot Folkhälsomyndigheten handlar inte uteslutande om olika bedömningar av den bästa strategin att bekämpa coronapandemin.

Den har en djupare ideologisk bakgrund.

Krönikören Johan Hakelius kritiserar i Expressen 28 mars att smittskyddsuppdraget nedprioriterats sedan Smittskyddsinstitutet och Folkhälsoinstitutet slagits ihop till Folkhälsomyndigheten, vars arbete nu kan liknas vid ett ”livsstilsseminarium”.

Helt fel, enligt generaldirektören Johan Carlson, som svarar att Folkhälsomyndighetens uppdrag inom smittskydd tvärtom ”tydligt förstärkts”.

Hakelius byggde kritiken på regeringens regleringsbrev. Missvisande, enligt Carlson, eftersom smittskyddsuppdraget ”återfinns i myndighetens instruktion, inte i regleringsbrevet (som mest hanterar kortare uppdrag).”

Kritiken mot Folkhälsomyndigheten, som stundtals är rena näthatet, har en ideologisk bakgrund. Alliansen kritiserade redan inför 2006 års val Folkhälsoinstitutet med flera myndigheter för att bedriva ”institutionaliserad statlig lobbying”.

Myndigheter ska verkställa beslut, hette det i en Alliansrapport, inte delta i samhällsdebatten ”som åsiktspåverkare”.

Ett exempel som gavs var att Folkhälsoinstitutet via en ungdomstidning ville ”skapa motbilder till de stereotyper” som sprids i kommersiella tidningar. Integrationsverket, Glesbygdsverket, Systembolaget och Arbetslivsinstitutet var också en del av ”enpartistaten”, enligt dåtida borgerlig retorik.

Debatten tystnade när Alliansen tog över makten. Men den har åter förstärkts med Sverigedemokraternas växande inflytande.

Hakelius beskrivning, att regeringen gjort Folkhälsomyndigheten till ”ett livsstilsseminarium” där Anders Tegnell kan ”ägna all sin tid åt att undersöka hur covid-19 påverkar pansexuella transpersoner, samer och nätcasinospelare”, bekräftar klockrent den sverigedemokratiska världsbilden.

Att hans tes inte stämde spelar mindre roll. Den sprids ändå, av SD-nära och av moderater:

M-KD-SD-budgetens hot mot nya Jämställdhetsmyndigheten och Delegationen mot segregation 2018 ligger färskt i minnet. ”Myndighetsaktivism” är ett begrepp som idag ofta används av SD.

Sammanslagningen till Folkhälsomyndigheten genomfördes av Alliansen. Argumenten för var att genom att samla den epidemiologiska expertisen under ett tak kan smittskydds- och antibiotikaresistensfrågor integreras med andra folkhälsofrågor som påverkar dessa områden. Därmed ökar kunskapen och uppföljningen förbättras.

I dag syns Folkhälsomyndighetens ledning dagligen i medierna.

”Om man får önska något inför att pandemin ebbar ut är det att experterna får stanna kvar i rutan”, skriver Susanne Birgersson på Expressens ledarsida och menar att det bidrar positivt till svensk offentlighet.

2006 varnade Henrik von Sydow (M) och Tobias Krantz (FP) i SvD för att myndigheters medieutrymme är ett hot mot demokratin.

”Generaldirektörer och andra myndighetschefer (…) ägnar (…) sig åt att antingen driva en egen politisk agenda, inte sällan med ett uttalat eller outtalat krav på större resurser, eller propagera för den sittande regeringens politik, ibland med och ibland utan medverkan från ansvarigt statsråd.”

Att myndighetskritiken tenderar att handla om frågor – rökning/hälsa, jämställdhet, integration och arbetsmiljö – där de kritiserande partierna har en annan ingång är ingen tillfällighet. Heller inte att moderata ungdomsförbundet Muf kräver Folkhälsomyndighetens nedläggning.

Moderaterna föreslog 2019 en besparing på tio miljarder kronor på myndigheter för att kunna sänka skatten lika mycket.

Samtidigt så krockar nu högerkritiken av myndigheters attitydpåverkan med de nu uppenbarade förutsättningarna att bekämpa effekterna av coronaviruset.

Den allmänna folkhälsan, inte minst rökvanorna, har en avgörande inverkan på dödligheten och behovet av intensivvård, och därmed i förlängningen på hela den svenska ekonomin och människors försörjning.

– Det är inte alls omöjligt att vi tack vare en allmänt bättre folkhälsa kan komma att klara oss bättre igenom detta än många andra länder. Åratal av folkhälsoarbete kan betala sig, visst är det så, säger statsepidemiolog Anders Tegnell till SvD.

Den Svenskt Näringsliv-nära tankesmedjan Timbro har varit en av de tydligaste kritikerna till ”lobbande myndigheter”. Nu går Timbros tidigare chefekonom, Fredrik Erixon, paradoxalt nog ut och försvarar den svenska Coronalinjen i den brittiska tidskriften The Spectator.  (”No lockdown, please, we’re Swedish”)

Erixon menar att det är de ledare som förespråkar en total nedstängning som utför ett experiment.

”Sverige valde helt enkelt att vidta åtgärder som inte förstör det fria samhället.”

Inga kommentarer än

Det är ej möjligt att kommentera