Anne-Marie Lindgren: Utmaningen är att vinna slaget om opinionen

Foto: Fialotta Bratt/Skatteverket

Det här är en ledartext eller en analys. Ledartexter och analyser är skrivna av Aktuellt i Politikens redaktion. Här kan du läsa mer om hur vi arbetar: aip.nu/om-aip-media

En ny socialdemokratisk arbetsgrupp ska – skriver Stefan Löfven och Lena Baastad i en artikel i Expressen – ”utveckla nya generella samhällsreformer som minskar skillnader i inkomster, förmögenhet och livsvillkor på lång sikt”.

Att socialdemokratin på allvar, och i egen regi – inte bara via statliga utredningar – tar tag i de ökande ojämlikheterna är förstås alldeles utmärkt. Det är alltmer uppenbart att de växande klyftorna skapat direkta samhällsproblem, med negativa effekter som sträcker sig långt in i framtiden.

Det jag undrar över är däremot formuleringen om ”nya” samhällsreformer.

För en hel del av dagens jämlikhetsbrister går att göra något åt bara genom att återgå till gamla beprövade metoder.

Inkomstskillnaderna, till exempel.

”Den lägsta tiondelen av inkomsttagarna har halkat efter – och ett viktigt skäl till det är försämringen av sjuk- och arbetslöshetsersättningarna.”

Den lägsta tiondelen av inkomsttagarna har halkat efter – och ett viktigt skäl till det är försämringen av sjuk- och arbetslöshetsersättningarna. Så genom att återföra principen om inkomsttrygghet, och dessutom se till att Försäkringskassan börjar göra rimligare bedömningar av sjuka människors faktiska arbetskapacitet, kan man minska inkomstskillnaderna.

En andra förklaring till att inkomstklyftorna ökar är kapitalinkomsternas växande betydelse – och kapitalinkomster är, för att citera SCB, ”skevt fördelade och tillfaller till stor del toppen av inkomstfördelningen”. Att kapitalinkomster ökar är ingenting att göra åt, men däremot kan man ju beskatta dem litet hårdare – som vi ju gjorde förr…

Det är vissa problem med att beskatta förmögenheter (främst de som är bundna som kapital i företag), men arvsbeskattningen går att hitta lösningar på. Att återinföra en fastighetsbeskattning som följer taxeringsvärdet, med samma spärr som tidigare vad gäller den boendes inkomster, är tekniskt okomplicerat.

Som alternativ till skärpt fastighetsbeskattning kan man förstås ändra reglerna för ränteavdragen.

Därutöver ska vi återgå till äldre principer om att hålla skattesystemet så fritt som det bara går från olika former av avdrag. Avdrag gynnar alltid högavlönade mer än lågavlönade och är alltså en fördelningspolitiskt mycket dålig form.

Det är dessutom fullkomligt absurt att återkommande sänka såväl inkomst- som kapitalskatter och med det öka utrymmet för den privata konsumtionen, samtidigt som man inför ständigt växande subventioner av just privat konsumtion. Där de största subventionerna dessutom går till de grupper som fått de största skattesänkningarna…

Det finns givetvis en del nya ojämlikheter, som kräver att vi utvecklar nya metoder, men det handlar det inte så mycket om ”generella” metoder som om ”differentierade”. Barn och ungdomar som kommer till Sverige efter skoltidens början är ett exempel.

Den gruppen är överrepresenterad bland dem som inte klarar grundskolan med behörighet för gymnasiet. Det är nödvändigt att utveckla nya metoder för att hjälpa de elever som ska klara skolan parallellt med att de ska lära sig ett helt nytt språk.

Men på det hela taget är inte problemet att tänka ut nya stora jämlikhetsreformer. Vi vet rätt väl vad det är som fått ojämlikheterna att växa, och vi vet också rätt väl vilken typ av åtgärder som skulle motverka dem. Och det är på det hela taget samma typ av åtgärder – i uppdaterad och/eller uppgraderad form – som varit effektiva jämlikhetsskapare förut.

Det stora problemet är inte att hitta åtgärderna – det svåra är att få politisk majoritet för dem.

För det är ju så att mycket av dagens ojämlikheter orsakats av politiska beslut. Och de partier som främst drivit fram de besluten, de har fortfarande majoritet i riksdagen. Ingenting tyder i dag på att de är beredda att tänka om.

Däremot säger all erfarenhet att förslag som syftar till minskade klyftor, ekonomiska eller sociala, alltid kommer att möta kritik från dem som på ett eller annat sätt anser sig förlora på förslagen – för att skatter höjs, eller subventioner försvinner, till exempel. Eller för att företagarnas bestämmanderätt över anställningsformer och anställningsvillkor minskar, eller för att etableringsfriheten för friskolor begränsas.

”Så den svåraste uppgiften för socialdemokratin är knappast att ta fram reformförslagen, utan att på allvar börja driva opinion för nödvändigheten av ökad jämlikhet.”

Så den svåraste uppgiften för socialdemokratin är knappast att ta fram reformförslagen, utan att på allvar börja driva opinion för nödvändigheten av ökad jämlikhet.

Samt mobilisera väljare till stöd för en sådan politik.

Vilket behöver göras redan innan arbetsgruppen kommer med sina förslag, som alla kritiker omedelbart kommer att kasta sig över – och där protesterna mot enskilda förslag kommer att skymma hela den grundläggande frågan om ojämlikhetens skadlighet.

Det går att få draghjälp med en sådan opinionsbildning från forskningen. Det finns redan många, och kommer allt fler, rapporter om de negativa effekterna av ojämlikheten för både ekonomi och samhälle. Rapporter som är en viktig motvikt till de mer glättade rapporterna från alla de grupper, politiskt och i näringslivet, som framhåller ojämlikhetens fördelar.

Så det är kanske inte bara en arbetsgrupp som ska ta fram reformförslag som behövs, utan också en strategi för opinionsbildning?

 

Inga kommentarer än

Det är ej möjligt att kommentera

Aktuellt i Politiken – Socialdemokraternas nyhetstidning – Sveavägen 68, 111 34 Stockholm