”Vi måste kalla det kolonialism”
Johanna Westeson har skrivit en bok som utifrån berättelsen om hennes farfar, som var präst i Lappland, speglar situationen för samer. Foto: Kajsa Kegen Lorentzon
Människorättsjuristen Johanna Westeson blev nyfiken på sin farfar Hjalmar Westeson, präst verksam i Karesuando under en tid när samer bland annat tvångsförflyttades och mättes för Rasbiologiska institutets räkning. Det blev en bok där hans liv bildar ingång till att spegla ursprungsbefolkningens situation då och nu.
Det var aldrig tal om att det skulle bli en biografi över farfadern, säger Johanna Westeson. Hon började gräva i materialet för att hon ville förstå vilken roll han spelat, och insåg så småningom att det fanns en mycket större bild där bakom.
– Det finns ju också en släktkoppling, och jag funderar själv mycket på skuld och ansvar. Vilken skuld och ansvar vi majoritetssvenskar har i den här historien.
Den Hjalmar som hon hittade i materialet tycks inte ha haft några politiska övertygelser, han lät den tidens samepolitik rulla på utan att protestera. Samtidigt som han tycks ha varit vänlig och tyckte mycket om samerna – på ett paternalistiskt sätt.
Johanna Westeson är överraskad över hur mycket hon ändå lärde sig att tycka om sin farfar, trots att hon ofta blivit irriterad på vad han gjorde – eller inte gjorde.
– Jag är övertygad om att Hjalmar på många sätt var en fin och fördomsfri person som samtidigt var en del av ett dåligt system. Det är en påminnelse också i vår tid när allt är så polariserat. Det är inte svart och vitt.
När hon började titta igenom sin farfars efterlämnade böcker och fotografier jobbade hon bland annat med urfolksfrågor på Amnesty. Hon lämnade när hon fick ett stipendium som gjorde det möjligt för henne att jobba med boken på heltid, och arbetar nu med andra rättighetsfrågor på RFSU.
Det var strax efter valet 2022, då var hon sliten och ledsen över valresultatet. Att få möjlighet att jobba med en bok i ett helt annat tempo blev en välkommen paus.
Det är helt orimligt att låta Sápmi än en gång betala priset för moderniseringen av Sverige.
Skrivandet har gjort att hon nu tycker att hon kan låta Hjalmar vila i frid, samtidigt som hon har lärt sig oerhört mycket om samiskt liv, kultur och historia – utan att på något sätt vara expert på samiska frågor, betonar hon.
– Jag har blivit överväldigad av den fina respons jag har fått från läsare. Även från samer som tycker att det är bra att jag skrivit, att det behövs även storsvenska röster som hörs.
Boken snuddar också vid Svenska kyrkans arbete med en försoningsprocess med det samiska folket. På Hjalmars tid var ju kyrkan och staten på många sätt ett, och som kyrkoherde var han bland annat ansvarig för nomadskoleundervisningen för de samiska barnen.
– Det som blev tydligt för mig är att kyrkan måste ta ett ansvar för att den då faktiskt var del av staten. Det räcker inte att reformera gudstjänstlivet, det berör väldigt få, det är viktigare vad kyrkan gör med sina stora marktillgångar.
Boken väcker många tankar om både historia och samtid. Måste natur och urfolk alltid komma i kläm när samhällen moderniseras? Och hur kan det som hände i Sápmi på en gång vara en bortglömd del av Sveriges historia, samtidigt som många samer ännu påverkas av till exempel tvångsförflyttningar.
I sina jobb har hon haft kontakter med representanter från länder där det är självklart att det finns en problematik med kolonialism och urbefolkning, som USA, Kanada och Australien – och de är förvånade över hur dålig kunskapen och medvetenheten om urfolksfrågor är i Sverige. Hon hoppas att boken ska kunna bli en pusselbit för en större förståelse av svensk historia och vilken roll kolonialism spelat för ekonomiska framsteg.
– Vi måste kalla det kolonialism. Norra Sverige har varit en råvarubank.
Det är det än i dag. Viktiga samhällsintressen och rättigheter i form av orörd natur och renskötsel kan stå i strid med möjligheten att få fram ny energi och mineraler som behövs till omställningen.
Många av konflikterna är svåra och utan självklara svar, säger Johanna Westeson. Omställningen är helt nödvändig, men den måste vara rättvis – i ett nationellt och globalt perspektiv.
Men det finns ändå tillfällen när det inte borde vara ett svårt val, menar hon – att regeringen våren 2022 gav tillstånd till gruvan i Gállok (Kallak) kallar hon för oförlåtligt. Det rörde inga sällsynta mineraler utan en järngruva på en mark som är oerhört känslig för renarnas vandringsleder.
– Det är helt orimligt att låta Sápmi än en gång betala priset för moderniseringen av Sverige. Hela den moderna svenska historien har präglats av just detta, vilket fullkomligt utarmat Sápmi, säger Johanna Westeson.
– Sedan tror inte jag att vi kan fortsätta att leva som i dag men bara med andra energikällor. Där tror jag att tillväxtsamhället har mycket att lära av urfolk. Att göra omställningen på bekostnad av dem som kanske bäst hur man lever hållbart är för mig ett totalt feltänk.
