Det får väl inte i Sverige också bli så att staten ska bestämma om, när och hur befolkningen ska föda fler barn. I Ryssland ges sådant påbud för att få fler soldater för att med vapenmakt återskapa det sovjetiska terrorväldet. I Kina sker samma sak för att med fler människor och händer i produktionen skaffa ekonomiskt världsherravälde. Andra länder får fler barn än de förmår mätta på grund av global orättvisa och maktpolitiska krig och gamla postkoloniala blodiga konflikter.
Enligt uppgift i media ska vårt födelsetal vara 2,1 för att framtida pensionärer ska kunna avsluta sina yrkesliv med dräglig pension. Siffran ligger nu på ynka 1,5 . Jag har med min kvinna fyllt vår kvot med råge.
Vi gav med politikens hjälp under 1900-talet äntligen kvinnan makt över sin egen kropp såväl i nöd som lust. Jämlikhet och rätt till studier och egentid, till arbete och till preventivmedel och laglig abort.
Vi ska i dag trots exempel på motsatsen ha en jämställd familjekultur med delat ansvar, långt från bondesamhällets arbetsfördelning. Hederskultur kan trots det ta sig olika uttryck i alla kulturer.
Jag minns mycket väl hur ungdomar i motståndet mot kärnkraft och atombomber på 70-talet uttryckte rädsla för att sätta nya barn till en värld i otrygghet och osäkerhet, då inga politiker syntes ta hänsyn till deras oro.
I dag hör jag ekon från den tiden. Ungdomar frågar sig om livets mening är att skaffa barn. Ungdomar frågar sig om vi inte är tillräckligt många på jorden med brist på resurser och politikers oförmåga att enas om vare sig klimat eller fredsskapande avtal.
Ungdomar blir brickor i ett politiskt maktspel, där alla partier vill ha förstagångsväljare som röstboskap och påläggskalvar, och de äldre borde sätta sig i gungstolen och trivas med det som görs.
Ungdomar känner att man experimenterar i tid efter annan med olika politisk vilja för välfärd med bostad, skola, vård och omsorg samt miljö och klimat och inte minst kultur som livskraften i ett samhälle. Ungdomen ställs tillsammans med erfarna gamla utanför debatt och beslut.
Ungdomar blir brickor i ett politiskt maktspel, där alla partier vill ha förstagångsväljare som röstboskap och påläggskalvar, och de äldre borde sätta sig i gungstolen och trivas med det som görs. Eliten bevarar sina revir och partierna dras med låga medlemstal och verkar ointresserade av förnyelse av partikultur och gamla folkrörelsetraditioner.
Här och där syns stolta affischer om ungdomsråd och ungdomsriksdag, klassråd och elevråd men aldrig syns från något politiskt parti eller enskild politiker några nya radikala förslag för att förbättra barns och ungdomars, unga mäns och unga kvinnors framtidstro och levnadsvillkor.
Brist på hänsyn till barnens lagstadgade rättigheter och bollandet av ansvar mellan myndigheter, många fall av hederskultur och fall likt Tintin (som mördades i Luleå av sin pappa, reds. anm.) får fortgå utan att något politiskt parti eller enskild politiker verkar bry sig med konstruktiva förslag. Är det då att undra på att unga människor tvekar att sätta barn till världen i ett sådant samhälle?
Precis som ett pensionärsparti vore kanske ett ungdomsparti utan annan partipolitisk anknytning ett sätt att ge framtiden ett nytt och fräscht ansikte.
Alf Hjertström
90-åring som vill ta rygg på ungdomen för framtiden
