Veronica Palm: Vi har bevisat att vi kan förändra samhället

Fotograf: Martin Hörner Kloo

Runt om i landet packas nu små ryggsäckar. Sommarlovet är slut. Några är förväntansfulla inför sin allra första skoldag och andra längtar tillbaka till sina kompisar. De allra flesta har ett pirr i magen och kanske lite svårt att somna.

Alla sommarlov har varit olika. Vissa har varit på lantstället eller utomlands, andra har haft sitt första sommarjobb och några har bara varit hemma. Olika är en självklarhet och bra, men ojämlikhet och orättvisa riskerar att sätta sig djupt även i de små kroppar som ska bära den nya ryggsäcken till sin första skoldag. Klassamhället har inte haft sommarlov.

”Klassamhället har inte haft sommarlov. Enligt en LO-rapport har var tredje arbetare under semestern varken tillgång till sommarstuga, husvagn eller semesterresa.”

Enligt en LO-rapport har var tredje arbetare under semestern varken tillgång till sommarstuga, husvagn eller semesterresa. Där finns mammor och pappor som gör allt de kan för att kunna ge sina barn ett roligt sommarlov med soliga dagar på stranden och kanske lyckas få en kolloplats eller skicka iväg ett barn med tåget till mormor några dagar.

För dessa mammor och pappor är också sommaren slut. Nu är de tillbaka till sin del av arbetsmarknaden. Den del som präglas av otrygga anställningar, fysiskt och psykiskt krävande arbete och dåliga löner.

Ända sedan 1980, det år jag började skolan med ny ryggsäck och fjärilar i magen, har den ekonomiska ojämlikheten ökat. Sedan 50-talet har LO mätt den ekonomiska ojämlikheten i hur många gånger större inkomst makteliten har i jämförelse med en industriarbetare. Fram till 1980 minskade klyftan. Det året tjänade eliten 4,9 gånger mer än en industriarbetare. Sedan 1980 har ojämlikheten åter ökat till att nu ligga på att elitens inkomster är nära 20 gånger större.

Vi som har genusglasögon fastetsade vid näsroten kan reta oss på att det är en industriarbetare som är måttet. Men det finns ett värde i att kunna följa utvecklingen över tid för att se hur den ekonomiska ojämlikheten baserad på klass utvecklas. Men till det ska vi lägga ofrivillig deltid, ojämlikt uttag av föräldraförsäkring och explosionen av sms-anställningar i kvinnodominerade yrken.

Klass och kön sätter lön. Lön är de pengar du betalar hyra och räkningar med, köper mat och barnens kläder. Lön ska räcka till en ryggsäck när skolan börjar och förhoppningsvis något roligt då och då. Lön är pengar, men det är också värdet på det du gör åtta timmar varje dag. Låg lön är inte bara ett slag mot självkänslan i att en inte kan köpa det en vill, bo så stort en vill eller resa med barnen på semestern. Det är tydliga siffror som varje månad som visar värdet på det du gör.

Det är faktiskt helt orimligt att vi tillåter ojämlikheten att bestå och dessutom fördjupas. Och nej, det är inte en övermäktig uppgift. Svensk socialdemokrati har klarat det tidigare.

Vi har lyft det här landet ur fattigdom, skapat schysta spelregler på arbetsmarknaden och byggt ut en kompenserande generell välfärd. Jag vågar påstå att den omdaningen av samhället saknar motstycke både i historien och i världen.

För att vända utvecklingen krävs en räcka konkreta reformer för jämlikhet. Dem har vi i våra program. Men kanske än mer krävs att vi rätar på ryggen, bygger förtroende hos de som vill lita på oss och helt enkelt tar första stegen. Om det är något svensk socialdemokrati kan så är det att bygga jämlikhet.

 

Veronica Palm är debattör, författare, föreläsare och tidigare riksdagsledamot.