Veronica Palm: Vi får inte bli kompromissen

I förra veckan presenterade finansminister Magdalena Andersson en budget med ökade satsningar på mer än hundra miljarder kronor. Precis vad Sverige behöver – en expansiv ekonomisk politik för att ta oss ur krisen. Jag är beredd att hurra högt över att Sverige får en förbättrad a-kassa, fler utbildningsplatser, högre pensioner, stora resurser till välfärden och en hel del annat.

Det förtjänar också beröm att göra det med en massiv högermajoritet i riksdagen. Men just därför innehåller budgeten också en massa dumheter som ineffektiv nedsättning av arbetsgivaravgiften, förstärkt rutavdrag och ännu ett jobbskatteavdrag. Alltså gemensamma resurser som fördelas till de som tjänar mest, har mest eller kan betala mest. Naturligtvis helt fel väg att gå för den som strävar efter jämlikhet, men också för den som vill stimulera köpkraft i en vikande konjunktur.

Höjt barnbidrag, bostadstillägg eller tak i sjukförsäkringen vore betydligt mer träffsäkert för att öka inhemsk konsumtion och dämpa ekonomisk nedgång. Dessutom främjar det jämlikhet. Men visst. Jag fattar. Det är nödvändigt att kompromissa och få med de högerpartier som skrev under januariavtalet för att kunna lägga en budget.

Men när en drar ut dagens politiska situation i tangentens riktning så blir jag orolig. När det röda regeringsalternativet får allt för många blå inslag och när det blå regeringsalternativet får allt för många bruna så sker en förskjutning av politiken. Både historisk och internationell erfarenhet pekar på riskerna med en allt för utslätad mittenpolitik, där politiken snarare handlar om att parera och hantera än att driva en linje med en ideologisk förankring. Inte sällan är det de bruna som tjänar mest på när det blir svårt att se skillnad på om det är röda eller blå som styr.

Jag menar inte att vi är där i Sverige i dag eller att det är fel att kompromissa för att få möjligheten att påverka framtiden. Det har socialdemokratin alltid gjort, med stor framgång. Men jag vill ändå peka på att den unika politiska tid vi är mitt inne i kan visa sig leda till något annat än vad vi just nu ser.

För att inte riskera att bidra till en ytterligare förflyttning högerut av det offentliga samtalet krävs mer av det socialdemokratiska partiet. För att kunna styra måste regeringen få stöd av högerpartier, vare sig vi tycker det är roligt eller inte. Just därför krävs mer än någon gång tidigare att socialdemokratin klarar konststycket att styra landet med en kompromiss, men ändå inte bli kompromissen, inte göra eftergifter till borgerligheten till sina egna.

Det finns ett sug efter en socialdemokrati som står upp för sina värderingar, visar på en annan väg framåt och samtidigt tar ansvar och lagar efter läge. Det är inte enkelt, men det är möjligt. Nödvändigt, skulle jag vilja hävda. Ur det perspektivet är det två saker i budgetprocessen som gör mig riktigt hoppfull. För det första att finansministern lät Annie Lööf och Nyamko Sabuni presentera och stå för de kontraproduktiva skattesänkningar som de tvingat fram. Håll fast i det. För det andra att vi närmar oss en valrörelse där högern tvingas gå till val på att försämra a-kassan medan socialdemokratin kan visa på hur förstärkningarna måste permanentas eftersom de bevisligen varit viktiga för både den enskilde och samhället som helhet.

Regeringen har lagt upp för en tydlig höger-/vänsterkonflikt och fått högern att bära sin egen del av kompromissen. Det ger goda förutsättningar för ett bättre politiskt samtal och en spännande valrörelse.

Veronica Palm är debattör, författare, föreläsare och tidigare riksdagsledamot