Varför ska vissa vara kompromissvilliga när andra bara kör på?
När högerpartier är i opposition ägnar de all kraft åt att sabotera för regeringen istället för att medverka till vad som är bäst för landet. Och när högern sitter vid makten kör de på utifrån sin egen agenda, som ökar klyftor och polarisering. Men när progressiva ska ta över förväntas de vara återhållsamma, kompromissinriktade och ”inte bidra till polarisering”. Demokrater i USA och socialdemokrater i Sverige gör klokt i att stå upp för de som de tror på, och inte vara naiva inför högerns dogmatiska och konfrontativa syn på politik.
För med en demokratisk majoritet i kongressen finns det ingen anledning för den nye presidenten Biden att hålla igen på en politik för minskade klyftor och höjda klimatambitioner. Lika lite som den socialdemokratiskt ledda svenska regeringen har anledning att anpassa sig till Moderaternas, Kristdemokraterna eller Sverigedemokraternas högervridna oppositionspolitik.
Visst kan det finnas anledningar att sträva efter breda överenskommelser i vissa frågor. Men det är knappast med högerpolitiker som vare sig svensk socialdemokrati eller amerikanska demokrater söker långsiktiga samarbeten.
Det handlar om att tydliggöra de politiska vägvalen.
För det enda sättet att minska den ”polarisering” som högern och vissa kommentatorer varnar för är att tydliggöra skiljelinjerna i förhållande till deras politik, som länge har lagt grunden för de klyftor som drar isär samhället. Det handlar om att tydliggöra de politiska vägvalen. Ska vägen framåt präglas av stora skattesänkningar, eller av att komma till rätta med de klyftor, den arbetslöshet och de brister i välfärden som vanligt folk runt om i Sverige, USA och andra länder drabbas av? Då behövs en tydlig och ambitiös reformpolitik.
Under alliansregeringen sänktes skatterna i Sverige med 140 miljarder kronor. Det innebar kraftigt minskade resurser till välfärden, och rejält ökade inkomster till de som redan tjänar mycket. Samtidigt försämrades a-kassan, sjukförsäkringen och andra trygghetssystem kraftigt. De borgerliga partierna ”körde på” i syfte att genomföra ett veritabelt systemskifte. Kompromisser med andra hörde till ovanligheterna.
Samma ideologiska iver och ovilja till kompromisser – om än med andra högerförtecken – har präglat Trumps fyra år vid makten. Gigantiska skattesänkningar på över 1500 miljarder dollar har framför allt gynnat höginkomsttagare och skapat enorma underskott. Samarbeten med Demokraterna har lyst med sin frånvaro. Och den bristande förmågan att hantera pandemin har drabbat inte minst låginkomsttagare och vanliga arbetare.
Att ”ena landet” tycks vissa anse sker bäst genom att inte driva en ekonomisk politik som tydligt motverkar de klyftor som Trumps politik har förvärrat.
Det är därför förståeligt att många – även svenska politiska kommentatorer – nu efter Trump efterlyser en pragmatisk kompromisspolitik som inte är ”allt för radikal” eller ”allt för vänster”. Att ”ena landet” tycks vissa anse sker bäst genom att inte driva en ekonomisk politik som tydligt motverkar de klyftor som Trumps politik har förvärrat.
Det är inte fel att söka breda politiska lösningar. Och den förda politiken behöver alltid utgå från vad som är både budgetmässigt och parlamentariskt möjligt. I Sverige är det dock högeroppositionen som ägnar sig åt sabotageverksamhet och fullständig frånvaro av samarbetsvilja. Och i USA vore det magstarkt att påstå något annat än att Trump och Republikanerna under flera års tid har valt konfrontation framför samverkan. Därför behöver vare sig Biden eller Löfven förhålla sig till högern på annat sätt än som ett högljutt irritationsmoment.
