Ulrika Lorentzi: En generös välfärd gynnar alla

Den som gapar efter mycket mister ofta hela stycket. Jag har funderat på hur ordspråket ska förstås i förhållande till det finansieringsgap i vård, skola och omsorg på 201 miljarder kronor de kommande fyra åren, som LO räknat fram i vår nya rapport ”Välfärdsgapet”.

Gapar LO efter för mycket så vi mister hela stycket? Måste vi strama åt välfärden för att rädda den? Eller är det tvärtom så att det är när välfärdsgapet blir för stort som vi mister välfärden?

Enligt forskaren Niklas Altermark har föreställningen att välfärden måste stramas åt för att räddas varit rådande inom socialdemokratin de senaste decennierna. I boken ”Bortom systemskiftet” skriver han att Socialdemokraterna accepterade tanken att det offentligas andel av ekonomin måste minska för att kunna ha en långsiktig tillväxt. Eftersom tillväxt ses som en förutsättning för välfärd, blir en åtstramad välfärdsstat nödvändigt för att säkra välfärdsstatens framtid.

I rapporten ”Välfärdsgapet” argumenterar vi för att vi mister välfärden om gapet mellan resurserna och de behov välfärden ska möta blir för stort. Det finns ett välfärdsunderskott i dag och behoven av vård, skola och omsorg kommer att öka framöver. Den demografiska utvecklingen innebär att andelen av befolkningen över 80 år ökar och de kommer behöva vård och omsorg. Samtidigt har pandemin visat att välfärden inte kan vara en just-in-time verksamhet där vi knappt har plats för alla ens i goda tider, där personalen har otrygga anställningar och bemanningen inte klarar en ökad belastning.

Ett stort välfärdsgap skadar tilliten till välfärden. Om medborgarna inte litar på att de får den vård, omsorg eller utbildning som de behöver inom skattefinansierad välfärd kommer de som har råd att köpa tjänster privat. På sikt minskar viljan att betala för välfärden via skatten och det politiska trycket från väljarna att hålla hög kvalitet i välfärden. En negativ spiral där vi mister den generella välfärden.

Är vi fast i den negativa spiralen? I diskussionen om välfärdens långsiktiga finansiering finns en uppgivenhet inför möjligheten att ha en jämlik välfärd. I ESO-rapporten ”Den långsiktiga finansieringen – välfärdspolitikens klimatfråga?”, mycket uppmärksammad när den kom 2009, skriver Per Borg: ”Den framtida politiken står därför inför uppgiften att skapa förutsättningar för att medborgarnas efterfrågan på välfärdstjänster ska kunna tillgodoses utan att oacceptabla skillnader uppstår mellan olika medborgare.”

Förra året kom rapporten ”Välfärdens framtida finansiering – vad är problemet?” av Sacos välfärdsekonom Thomas Andrén, som argumenterar delvis på samma sätt. Andrén konstaterar att utbildning, sjukvård och barnomsorg är tjänster som är till nytta både för dem som brukar tjänsterna och för hela samhället, vilket Andrén menar talar för att även fortsatt finansiera dem via skatter. Men han pekar på att den privata finansieringen redan har ökat, bland annat ökning av privata sjukvårdsförsäkringar, och att det därför kanske är ”den enda realistiska vägen på sikt”.

Problemet med att finansiera välfärden gemensamt handlar inte om att vi inte har råd, utan om att en större del av ekonomin skulle behöva vara skattefinansierad.

Vad är då problemet? Är det den stora 40-talistgenerationen som nu bli över 80 år, som tvingar oss bort från en generell välfärd? Nej, det råder enighet om att den demografiska utmaningen går att hantera. Motiveringen för privat finansiering är att ökat välstånd leder till att efterfrågan på vård, skola och omsorg växer mer än ekonomin. Det är ”superior goods” som vi efterfrågar mer ju rikare vi blir. Dessutom ökar inte produktiviteten i personalintensiv tjänstesektor lika mycket som i den varuproducerande sektorn. Personalintensiva tjänster som välfärd blir dyrare, jämfört med varor.

Enkelt sammanfattat kan man säga att vi kommer vilja ha mer vård, utbildning och omsorg i framtiden och det kommer finnas pengar för att betala för den, antingen privat eller gemensamt. Problemet med att finansiera välfärden gemensamt handlar inte om att vi inte har råd, utan om att en större del av ekonomin skulle behöva vara skattefinansierad.

I slutet av förra året (21/12 2021) skrev Andrev Walden en ledarkrönika i Dagens Nyheter om stryparsamhället – ett samhälle där ingenting får fungera ordentligt eftersom resursbristen är inskriven i själva modellen. Det som förbryllade Walden var att ingen, varken från höger eller vänster, verkar vilja ha stryparsamhället. Det sågs inte som en politisk produkt utan mer som en naturkatastrof. Men, poängterar Walden, det var inte golfströmmen som sänkte skatterna.

Det finns ett politiskt val, ett val som numera även har akademisk forskning i ryggen. En generös gemensamt finansierad välfärd är inte bara bra för dem med minst resurser, utan har positiva effekter för alla. På tillväxt och på möjligheten att skapa ett hållbart samhälle. Samtidigt är riskerna med en försvagad välfärd stora: ökade sociala spänningar när klyftorna växer, mer ojämlik hälsa och risk att fler unga väljer brottets bana om förskola, skola och fritids inte kan rusta dem tillräckligt väl. Det är inte det land som är snålast som vinner hela stycket, utan det som investerar klokt.

Ulrika Lorentzi är utredare av välfärdsfrågor på LO.