Tidöavtalet slirar om rättssäkerheten
Straff för brott mot lagen ska utdömas av oberoende domstolar i fastställda rättsprocesser, med rätt för den anklagade att bli hörd och kunna försvara sig, med domargrundade framlagda bevis.
Fortfarande minns nog många den amerikanska statsvetaren Francis Fukuyamas konstaterande efter Sovjetunionens fall att detta var historiens slut. Den liberala demokratin utgjorde slutpunkten i en evolutionär process, där demokratin visat sig överlägsen alla andra system.
Fukuyamas uttalande har delvis misstolkats som ett ovillkorat stöd för kapitalismen, vilket det inte var, och heller inte något påstående om att icke-demokratiska styrelseformer omedelbart skulle försvinna. Däremot uttryckte det föreställningen om att den liberala demokratin med tiden skulle komma att ta över alla andra former, eftersom demokratin visat sig vara det överlägsna alternativet.
30 år senare kommer Fukuyama med en ny bok, ”Liberalism and Discontents”. På svenska har den, med en blinkning åt hans skrifter från 1989 och 1992, fått titeln ”Den liberala erans slut”. Demokratin håller på att trängas tillbaka, och ”illiberalism” har på sina håll rent av blivit ett vinnande koncept.
Historien har, som bekant, sina ironier…
Fukuyamas bok är i och för sig värd att läsa; det är en övertygad liberal som med vetenskaplig metodik analyserar både själva begreppet och hur liberalism tar sig uttryck i dag; på den senare punkten erkänner han ett antal misstag. Boken står välgörande långt från dagens politiska slagordsretorik, där inte minst svenska Liberalerna klistrar etiketten ”liberalt” på allting som de själva gillar, oavsett vad det handlar om.
Själv minns jag fortfarande med viss förundran en videosnutt i valrörelsen, där betyg i årskurs sex hävdades vara en liberal reform. Att betyg skulle vara uttryck för liberalism som politisk ideologi, och inte för en pedagogisk ståndpunkt, kom som en överraskning.
Det Fukuyama diskuterar är liberalism i dess klassiska form, inte olika varianter som neo-, social- eller marknadsliberalism. Och med tanke på dagens svenska debatt – och dagens svenska, av Liberalerna godkända, olika regeringsdokument – är det värt att återge hans definition: ”den doktrin som sätter gränser för statens makt” för att ”säkerställa rättigheterna hos de individer som lever inom statens jurisdiktion”.
Det är vad liberalismens individualism handlar om: inte en frihet från allt vad statlig reglering heter, utan regler som säkerställer rätten till egna beslut om det egna livet, de egna åsikterna och det egna politiska handlandet.
Den innefattar äganderätten, men ”marknader fungerar bara när de regleras av stater med fungerande rättssystem”.
De kapitlen hos Fukuyama borde läsas noga av alla inom borgerligheten som tror att bästa sättet att gynna företagande är att få bort så många regler – och så många kollektivavtal – som möjligt. Rättssäkerheten är helt enkelt en grundläggande del av det som kallas liberal demokrati. Och så här i Tidöavtalets tid finns det skäl både för svenska liberaler och alla oss andra att noga betänka det kravet.
Men alla krav måste fylla kravet på rättssäkerhet i förhållande till individen. Vare sig vi kallar oss vänster eller höger är det ett tvingande, oeftergivligt grundkrav.
Rättssäkerhet har flera aspekter. Lagarna ska tydligt ange vad som är att se som brott; det ska inte överlämnas till godtyckliga bedömningar av mer eller mindre flytande art. Folk ska helt enkelt veta vad som gäller. Retroaktiv lagstiftning är alltså inte tillåten; ingen ska kunna dömas för något som inte var ett brott vid den tidpunkt som handlingen begicks, även om den senare kriminaliserats. Återigen, folk ska veta vad som gäller.
Straff för brott mot lagen ska utdömas av oberoende domstolar i fastställda rättsprocesser, med rätt för den anklagade att bli hörd och kunna försvara sig, med domargrundade framlagda bevis. Inte på grund av lösa tyckanden eller värderingar som ligger utanför lagstiftningen.
Tidöavtalet slirar betänkligt på flera av dessa punkter. Flera av förslagen lämnar vidöppet för godtyckliga bedömningar, för sämre möjligheter att försvara sig och för att bestraffa folk inte för vad de själva egentligen gjort utan för att personer de haft kontakt med har gjort något olagligt.
Det gäller visserligen inte svenska medborgare, bara utlänningar. Men liberalismens rättsprinciper gör faktiskt inte skillnad på infödda och invandrade. Kraven på rättssäkerhet är universella. Nu kommer förslag på att omvandla redan utfärdade permanenta uppehållstillstånd till tillfälliga.
Vilket alltså är retroaktiv lagstiftning.
Man må ha olika uppfattningar om hur stor invandring vi klarar. Man ska kunna diskutera vilken typ av krav som är försvarliga att ställa, vare sig det handlar om bevis på den egna identiteten eller på svenskkunskaper när man jobbar i äldreomsorgen. Men alla krav måste fylla kravet på rättssäkerhet i förhållande till individen. Vare sig vi kallar oss vänster eller höger är det ett tvingande, oeftergivligt grundkrav.
För här, om någonsin, gäller att vara medveten om att ett första steg, oavsett vad det motiveras med, mycket lätt kan leda till ännu ett. De uppluckringar Tidöavtalet föreslår är illa nog i sig själva. Risken att de leder till ännu fler, där den föregivna statsnyttan får ta över respekten för kravet på individens rättssäkerhet, är djupt oroande.
