Annons:
Annons:

Tiden för att förändra Turkiet rinner ut

”Än har vi chansen att ändra det som händer här, ”men det är bråttom”. Det säger människorättsadvokaten Eren Keskin. Foto: Jonatan Karreskog

”På gator där katter räddas kan samtidigt människor lynchas”, säger Aisha och skrattar. Aktiv i två olika föreningar i Istanbul hanterar hon dagligen Turkiets historia som blivit hennes.

Hon skrattar när hon pratar, inte hysteriskt, inte högt. Det är ett sofistikerat och reflekterande skratt. Det har hon gemensamt med många av dem jag träffat i Turkiet, de som förlorat någon nära. De är barn till, syskon till, mammor till journalister, advokater, politiker, människor som en gång ville ha frihet men dödades i ett attentat, i fängelset, under tortyr eller i en gatuprotest.

Överlevarna ärvde de dödas smärta och tog kampen vidare. Mammorna bildade ett nätverk, Lördagsmammorna (Cumartesi Anneleri) 1995. På jakt efter sina försvunna barn träffas de varje lördag på Galatasaraytorget i Taksim. De kräver att staten lämnar tillbaka deras anhöriga. Levande eller döda. 

Aishas bror torterades till döds i fängelset. Hon håller i sin mors arm när hon sitt-protesterar med sonens bild i handen. Ibland får Lördagsmammorna tillbaka kvarlevorna av sina släktingar. I en plastpåse levererar staten rester av det som en gång var en människa med minnen.

I en av föreningarna arbetar Aisha för kurders akademiska frihet, i den andra med att kartlägga brott mot mänskliga rättigheter. Det är gångavstånd mellan de två, belägna precis bakom Taksim i Beyogludistriktet. 

Förr hade många civilsamhällsorganisationer sina kontor här. Så är det inte i dag. Beyoglu har förändrats. Det är mer konservativt, ibland hotfullt. Progressiva röster tvingades ut efter kuppförsöket 2016. 

Några som arbetar för minoriteters och kvinnors rättigheter är kvar. Olof Palmes Internationella Center stödjer deras arbete sedan flera år tillbaka. Här i Turkiet är behoven stora. Samtidigt har människorättsförsvararna oddsen emot sig, många fängslas. 

Deras verksamhet följs noga av staten. De som vågar prata och skriva om begångna brott och utkräver ansvar riskerar åtal och fängelse. En av dem är advokaten Eren Keskin, ordförande för Women’s Free Legal Aid Association. Deras mångåriga kamp har lett till att militärer skyldiga till grova våldtäktsbrott har åtalats. Förbättringar, om än små, har skett i den turkiska strafflagstiftningen.

Jag träffar Eren Keskin första gången i Diyarbakirs rättssal i augusti 2010. Det är proppfullt med människor i kostym, insläppta efter långa kroppsvisiteringar och namnkontroller. Ingen vågar lämna byggnaden ens för en kort rast. En kringelförsäljare som smugit in är populär. Kön är lång för att köpa en sesamkringla och te med en sockerbit i. Huvudrättegången mot över tiotusen kurdiska politiker, anklagade för stöd till det terrorklassade PKK, är inledd. Rättssalen i Diyarbakir har byggts ut. Aldrig förr har så många åtalats samtidigt. 

På åhörarsätet längst fram sitter advokaten Selahattin Demirtas, då endast 37 år och sex månader gammal på ordförandeposten för Freds- och Demokratipartiet. Demirtas vänder sig om och hälsar på gästerna bakom. Våra blickar möts. Ingen vet då om hans stundande öde som även blir Turkiets: grundlösa anklagelser, rättslösa arresteringar och långa fängelsestraff. Inte heller någon annan i rättssalen förutspår det som komma ska. 

Förutom en kvinna, född i västra Turkiet 1959 i en välbärgad familj, med en jurist till farfar och kemiingenjör till mormor. Hon får namnet Eren – ett unisexnamn som kommer att passa henne utmärkt. ”Den turkiska republiken är grundad på folkmord” säger hon ”och Turkiet måste försonas med sitt förflutna för att bli en demokrati”.

Ett åtalsunderlag på tusentals sidor tar sin tid, spänningen i rättssalen är skälvande. Sockerbiten i téet har gjort sitt, ingen slumrar till. Bland svarta kavajer och långa advokatrockar syns Eren på långt håll, den enda i rättssalen med färg. Den kraftiga sminkningen runt ögonen, en tydlig röd kontur runt läpparna, den lilafärgade hårslingan står i kontrast mot det som är färglöst. Ljudet från hennes klackar ekar på väg mot talarstolen. 

En ljus röst fyller rummet när hon säger: ”jag försvarar samtliga åtalade”. Där hon står är hon ouppnåelig. Oövervinnerlig. Mäktig. Framför allt, och kanske det som kännetecknar henne mest – modig.

Tillbaka i Istanbul träffas vi på deras kontor bakom Taksim. Med ryggen mot Galatasaraybadet är byrån strax till höger. Bakom badets väggar går nakna skrubbkvinnor, många med romskt ursprung, med kutryggar och skrubbar välbärgade kroppar. Bekymmerslösa turister ligger på marmorstenen i mitten av badet och beskådar takkupolen som välver sig högt över. Svettdroppar dryper nedför skrubbkvinnors slitna kroppar när de tyst erbjuder massage och vill få betalt för det, svart. Deras chef får inte höra.

Det är mars 2015. Eren Keskin är i Stockholm för att uppmärksamma läget i Turkiet. ”Hon ser inte seriös ut med det där sminket”, säger en man som argumenterar livligt för sin ståndpunkt. Mäns verbala påhopp på Erens smink är inget nytt, det började i 80-talets Turkiet. Eren bryr sig inte längre om påhoppen som övergått till mordhot. 

Hon har annat i tankarna. Rättssäkerheten i Turkiet är urholkad, opposition och kritik ses som terrorism. Straffrihet för de som begår brott mot mänskliga rättigheter är enorm. Samtidigt har Turkiet tagit emot fyra miljoner syriska flyktingar och människorättsorganisationer får inte tillträda flyktinglägren. 

Eren kräver att uppgifter om våldtäkter och prostitution inom lägren utreds. I Stockholm får hennes utsagor föga uppmärksamhet. Europa som snart stänger sina gränser säger att Turkiet, EUs gränsvakt, är ett säkert land.

Stockholm är kall en tidig morgon i mars då Eren är i stan. Hon bär en tunn jacka, vi promenerar. Fryser du inte, frågar jag. Nej, säger hon, bara att kunna röra mig som jag vill, vara fri, kylan och luften ger mig kraft. 

På kvällen går vi till en konsert vid Nybrokajen. Jag älskar att sjunga, säger hon. Tillbaka i Turkiet får Eren utreseförbud, kommunarrest och en miljon kronor i böter. Hon tar ett banklån och betalar, annars fängslas hon.

Fryser modiga människor aldrig? Året om bär Eren tunna kläder. Det är inte första gången hon bryter mot en oskriven regel bland politiskt aktiva i Turkiet: ”klä dig varmt inför åtal, fängelset är kallt”. I en av sina egna rättegångar viskar Eren snabbt i sin väns öra innan domen: ”ta hand om mina katter om jag inte kommer hem”.

Eren skrattar varje gång jag frågar hur hon mår. ”Vi mår okej” svarar hon, alltid i pluralis. Hon går ofta till de begrepp som Hannah Arendt efterlämnat om den banala, radikala och extrema ondskan för att förstå sitt eget land. Våldet mot kvinnor har ökat lavinartat. Turkiet är mer oförutsägbar än någonsin. 

Ändå tror Eren på att rättvisan kan komma om kampen fortsätter. Den breda kvinnorörelsen, och solidariteten, är garanten för demokratin enligt henne. Hon talar om ett vi och påminner om att det som händer långt bort är nära nog att påverka oss alla. ”Än har vi chansen att ändra det som händer här”, säger Eren, ”men det är bråttom”.

Helin Sahin

I dag en skenbar demokrati

Turkiet grundades 1923 ur det besegrade Osmanska riket. Nationalhjälten Mustafa Kemal, som fick titeln Atatürk, är landets grundare. 

Turkiet anslöt sig till FN 1945 och blev en tidig medlem i Nato 1952. Landet närmade sig redan 1963 den europeiska gemenskapen, fick kandidatstatus 1999 men har till dags dato inte beviljats medlemskap i EU.

Turkiet ser sig som en del av Europa, då landet befinner sig i de båda världsdelarna Europa och Asien som delar staden Istanbul. Under senare år har dock Turkiet gått i en sådan riktning att landet inte kvalificerar sig vid en eventuell utvidgning av EU.

Under president Erdogans styre har Turkiet gått från att vara en demokrati till att bli en skenbar sådan. Förtryck och förföljelse tillhör i dag vardagen för oppositionella politiker och aktiva i civilsamhället, för akademiker och den fria pressen likaså. Erdogan och hans islamkonservativa parti AKP har under stora delar av 2000-talet regerat och haft en till en början reformvillig agenda. Men så småningom har grova inskränkningar på demokratiska fri- och rättigheter skett allt eftersom rättsväsende, media och andra betydande institutioner kontrollerats allt mer.

Efter den misslyckade statskuppen 2016 utpekar och fängslar den turkiska regeringen de flesta meningsmotståndare mot bakgrund av lösa anklagelser om att dessa skulle tillhöra Gülen-rörelsen eller PKK.

Inför valet 2023 försöker nu en bred opposition samlas kring en gemensam kandidat som kan utmana president Erdogan.

Helin Sahin

FAKTA TURKIET
Officiellt namn: Republiken Turkiet/Türkiye Cumhuriyeti
Statsskick: Republik, enhetsstat
Stats- och regeringschef: President Recep Tayyip Erdoğan (2014–)
Antal invånare:
84 339 067 (2020)
Huvudstad: Ankara ca 5,6 miljoner invånare (2020)
Etniska grupper: Turkar 70–75 %, Kurder 19 %, övriga minoriteter 6–11 % (2016)
Språk: Turkiska, Kurdiska
Religion: Muslimer 99,8 % (cirka 20 % aleviter, en förtryckt minoritet), övriga 0,2 % (mestadels kristna och judar)
Ekonomi: BNP per person 8 536 US dollar (2020)

Helin Sahin är regionchef för MENA på Olof Palmes Internationella Center och författare till boken Minnesstädningen som 2018 utkom på Natur och Kultur. Foto: Sofia Runarsdotter