Anne-Marie Lindgren: Ta lärdom av Södertälje
Södertälje har i flera decennier funnits bland de svenska kommuner som tar emot flest invandrade, och där man alltså har gedigen erfarenhet av vad som fungerar i integrationspolitiken.
Så när Boel Godner, kommunalråd (S), säger något om det, är det värt att lyssna noga. Som i en intervju i ST nummer 2 i år:
– I början prioriterade vi att ordna jobb, att få ner försörjningsstödet (…) Vi startade en massa konstiga saker som skulle ge jobb. Men det är ju inte lösningen.
– Det går inte att komma från ett annat land och gå direkt ut i jobbet. Hur tänkte vi?
Det är något helt annat som krävs, konstaterar Godner – grundskola, vuxenutbildning och språk.
[blockquote author=”” pull=”left”]Det handlar om rätten för den enskilde att kunna bygga ett bra liv även i sitt nya land, på lika villkor med alla andra i landet.[/blockquote]
För om utrikesfödda invånare i Sverige ska få någorlunda likvärdiga möjligheter som inrikes födda i arbetsliv och samhälle, då måste man först se till att de utrikesfödda ges någorlunda likvärdiga förutsättningar att komma in i arbets- och samhällslivet. Som utbildning och språk.
Det handlar om rätten för den enskilde att kunna bygga ett bra liv även i sitt nya land, på lika villkor med alla andra i landet.
Inte stoppas undan i låglönejobb, med uppgift att leverera tjänster till den infödda befolkningen, på mycket snäva och mycket begränsande livsvillkor. Som betyder kortare livslängd. Och större risker för hälsoproblem. Sämre framtidsmöjligheter för barnen.
Men det är denna ojämlikhetslinje som Moderaterna står för: fler ”enkla” jobb och försämringar i trygghetssystemen, som snabbt ska pressa nyanlända ut i arbete. Det vill säga till de enkla låglönejobben, eftersom det är den sortens jobb man kan få när man inte talar svenska och inte har tillräckligt med utbildning med sig.
När moderaterna nu vill fälla den rödgröna regeringen för att ”integrationen går för långsamt” är det alltså för att kunna genomföra den här sortens politik. Som man, av någon obegriplig anledning, tror ska främja just integration.
Det gör de förstås inte. Att skapa separata, sämre betalda, arbetsmarknader för lågt utbildade utrikesfödda, som därmed kommer att hamna i separata bostadsområden, leva på betydligt lägre standard än andra och inte kunna ge sina barn samma framtidschanser – det är inte integration. Det är segregation.
Och det handlar inte bara om att enskilda individer hamnar vid sidan av det vanliga svenska samhället. Det är illa nog, men det handlar också om att det skapar stora problem för samhället i övrigt.
Vi har redan de problemen, med bostadsområden där många känner sig leva vid sidan av det andra, det vanliga, samhället – och där man alltså inte blir lojal med detta samhälles regler. Visst, det handlar om områden med hög arbetslöshet. Men det är naivt att tro att fler enkla, lågt betalda jobb på fortfarande helt annorlunda villkor än majoritetssamhällets skulle förändra känslorna av utanförstående.
En av de viktiga skiljelinjerna i svensk politik i dag går just i frågan om vilka villkor vi ska erbjuda de nyanlända: möjligheter till utbildning, som ger chans till de jobb som arbetsmarknaden behöver (och, vad det beträffar, har brist på), och som ger löner att försörja sig på.
Eller om de ska skickas i väg till lågbetalda enkla jobb, utan nämnvärda möjligheter att komma därifrån.
Visst, den första linjen kommer att kosta en del, under flera år.
Men den är långsiktigt den lönsamma. Inte bara för att folk får bättre löner och betalar mer i skatt. Utan för att den skapar social stabilitet. Inte sociala problem.
