Sverige måste sluta krypa för Turkiet

Att Sverige och Finland gemensamt ansökt om medlemskap i Nato är följdriktigt och rätt. Rysslands annektering av Krim och nu övergreppet på Ukraina visade och visar slutgiltigt att vår tidigare säkerhetspolitiska linje inte klarar nutida och framtida utmaningar. Sverige har i sak anträtt denna resa för länge sedan, bland annat genom partnerskapsavtal med Nato och bilaterala avtal om försvarssamverkan med ett antal enskilda länder. För att öka förmågan till samverkan med Nato har Försvarsmakten sedan 90-talet anammat Nato-standarder. Så kallad interoperabilitet med Nato-styrkor råder och engelskan är numera det ledningsspråk som används. 1995 blev vi medlemmar i EU. Något som tidigare betraktats som omöjligt med hänvisning till den svenska alliansfriheten

Motivet för denna vandring är tydlig. Vi har gått från att balansera och mildra spänningarna mellan dåvarande Warzawapakten och Nato, till att möta ett stigande och aggressivt ryskt hot mot enskilda nationer och demokratiska styrelsesystem. Ett hot som vi bäst möter genom allianser med andra nationer som önskar försvara demokratiska och humanistiska värden. Till buds står Nato och EU är vi, som sagt, redan medlemmar i.

Med tanke på de omvärldsförändringar vi sett efter andra världskriget och i synnerhet efter murens fall, är det inte mer än rimligt att säkerhetspolitikens innehåll förändrats. Det är i detta perspektiv vi bör se ansökan om Natoanslutning.

Ty vad som än tjänat våra syften igår, hjälper det inte om vi inte är beredda att anpassa oss till det vi förväntar oss av morgondagen. I praktiken är det ju det som skett, även om retoriken ibland fått det att låta som om ingenting hänt.

Rysslands agerande mot Ukraina innebar att Sverige och Finland tog det sista steget, medlemsansökan i Nato, i förvissningen om att vi inte ensamma klarar att hålla Ryssland stången.

Finland valde också tidigt att deklarera en så kallad Nato-option. Alltså att inte för tid och evighet avvisa möjligheten att söka medlemskap i Nato. I Sverige valde socialdemokratiska regeringar att i varje diskussion i frågan säga – aldrig Natomedlemskap! Jag tycker att våra finska vänner varit klokare i denna debatt.

Nu har vi skickat in vår ansökan och nu trilskas Erdogan i Turkiet för att försöka skaffa sig fördelar i den inrikespolitiska debatten. Alla övriga Natomedlemmar har välkomnat Sverige och Finland. Ungern har formellt inte godkänt vår ansökan men sagt att man kommer att göra det.

Den trilaterala överenskommelse som Sverige, Finland och Turkiet skrivit under är dyster läsning, för att uttrycka mig försiktigt. Den totala bilden av avtalet är att vi accepterat Erdogans verklighetsbeskrivning och det är minst sagt olyckligt.

Både Sverige och Finland har i dag säkerhetsgarantier från ett antal stora och viktiga Natoländer, inklusive alla våra nordiska grannar, vilket är ytterligare ett skäl för att vi inte behöver låta oss jagas av Erdogans inrikespolitiska ambitioner

Den debatt som nu pågår om uppfyllandet av villkoren och uttalanden av Sveriges statsminister och utrikesminister i olika omgångar, visar med all önskvärd tydlighet varför många av oss inte är särskilt förtjusta i avtalet.

Men okej, det avgörande är naturligtvis utfallet av avtalet. Och trots de senaste veckornas uttalande utgår jag fortfarande från att Sverige, och förvisso även Finland, inte gör något som strider mot våra länders grundlagsfästa fri- och rättigheter, eller mot den etiska och moraliska kompass som i huvudsak styrt vår utrikespolitik fram till i dag.

Men, det måste bli ett slut på det allmänna fjäskandet och kryperiet för Erdogan.

Som många svenska ledarskribenter och kolumnister i sammanfattning uttryckt det: Det kommer sannolikt ändå inte att hjälpa. Erdogan har goda skäl att hålla liv i denna process fram till valet i Turkiet, i maj eller juni. Och även om det mot förmodan skulle hjälpa är det ett väldigt genant sätt att ta sig in i Nato på. Genant och oacceptabelt. Sverige riskerar också att skämma ut sig gentemot andra Natoländer som har haft och har samma förhållningssätt mot Turkiet som Sverige hade innan avtalet skrevs under.

Självklart är det bra om vi blir medlemmar så snabbt som möjligt. Men vi behöver inte stressa. Både Sverige och Finland har i dag säkerhetsgarantier från ett antal stora och viktiga Natoländer, inklusive alla våra nordiska grannar, vilket är ytterligare ett skäl för att vi inte behöver låta oss jagas av Erdogans inrikespolitiska ambitioner. Vi är i det närmaste medlemmar och vi kommer att bli det formellt också. Förr eller senare.

Att låta Sverige förnedras på det sätt som hittills skett är allmänt illa för respekten för vår nation och det är heller ingen bra början på det samarbete som ska ta form när vi så småningom formellt blir medlemmar i Nato. Lite ryggrad önskas, tack.

Och om fjäskandet fortsätter bör den socialdemokratiska partiledningen uppmana den statssekreterare som under S-regeringen skötte förhandlingarna med Turkiet, och som ombads stanna kvar för att stötta den nya regeringen i de fortsatta förhandlingarna, att lämna sin befattning.

Jan Nygren, tidigare bland annat statssekreterare och statsråd (S).