Sverige behöver en ny narkotikapolitik

Den restriktiva svenska drogpolitiken har misslyckats och är en bidragande orsak till det gängvåld som förvärrats under senare år. Det är dags att Sverige ser över hur försäljning och produktion av narkotika kan regleras på ett rimligt sätt.

På senare tid har Sverige hemsökts av återkommande våldsdåd, skjutningar och explosioner. I kölvattnet växer rädsla och otrygghet. Vad har hänt? En viktig delförklaring ger Gängbrottsutredningens särskilda utredare, Anders Perklev, som konstaterar att gängens narkotikaförsäljning driver annan brottslighet, bland annat våld. Gängen bekämpar varandra med våld för att ta kontroll över illegal verksamhet (oftast narkotika) inom ett geografiskt område. Detta leder till oskyldiga offer, som råkat befinna sig på fel plats vid fel tillfälle.

Trots ett halvsekels idoga ansträngningar för att få folk i Sverige att avstå från droger, ökar bara efterfrågan. Och eftersom vi inte tillåter legalförsäljning skapar vår narkotikapolitik den ekonomiska basen för kriminella gäng.

Efterfrågan på narkotika skapar förutsättningar för gängen att tjäna pengar på droghandel. Trots ett halvsekels idoga ansträngningar för att få folk i Sverige att avstå från droger, ökar bara efterfrågan. Och eftersom vi inte tillåter legalförsäljning skapar vår narkotikapolitik den ekonomiska basen för kriminella gäng.

Därmed är den svenska drogpolicyn en stor delförklaring till våldet, och därför måste vi skapa effektiva åtgärder som tar ifrån gängen denna inkomstkälla. Vi har trott att vi kunde göra detta genom att öka bruket av tvångsmedel, till exempel poliser och fängelsestraff, men den organiserade brottsligheten har bara vuxit.

All narkotikapolitik medför oönskade konsekvenser, så kallade kontrollskador, men få djupare analyser av vår drogpolitiks nackdelar har genomförts. FN har pekat ut många skador i samband med att man låter den organiserade brottsligheten tjäna pengar på illegala droger: exempelvis våld, infiltration av legitima verksamheter, korruption, och rekrytering av ungdomar till kriminalitet. Oviljan att se svensk drogpolicys roll i den organiserade brottslighetens tillväxt är elefanten i det narkotikapolitiska rummet. Skadorna bara ökar medan vi blundar.

Drogpolicyn måste grundas på vetenskap, inte tro. Ledstjärnan måste vara ärlighet, öppen kritik, försök med nya åtgärder, samt beredskap att överge teorier som motsägs av hållbara bevis. Vi behöver bli ”ett experimenterande samhälle” vad gäller drogpolitiken.

Genom drogundervisning har vi lärt oss att narkotikan är ett problem, då den medför arbetslöshet, kriminalitet, familjeupplösning, sjukdom och död. I så fall handlar inte narkotikaproblemet om rekreationskonsumtion, utan problematisk konsumtion. Vi kan se skillnaden på dessa genom att titta på alkoholen. De flesta som dricker är rekreationskonsumenter. Deras drickandet utgör inget större problem, då de i det stora hela sköter de sig. Detta till skillnad från alkoholproblematiker. Men, kan vi göra samma uppdelning på narkotikakonsumenter?

Drogundervisning har även lärt oss att om man nyttjar cannabis kommer man att bli narkoman, att rekreationskonsumtion oundvikligen leder till problematisk konsumtion. Men ingen svensk regering har undersökt ifall detta verkligen stämmer. Årligen undersöks rekreationskonsumtion, alltså antalet 16-åringar som prövat narkotika (nästan uteslutande cannabis). Men problematisk konsumtion har inte utretts sedan 1998.

Utifrån 1998 års statistik kom jag fram till att cirka fyra procent av alla som prövat cannabis har någonsin blivit problematisk konsument. Övriga 96 procent förblev rekreationskonsumenter eller slutade helt. Och de som blev problematiska konsumenter hade mycket säregna livserfarenheter i bagaget innan narkotikadebuten. En omformulering vad som utgör ”narkotikaproblemet” behövs.

Allt detta innebär att det kan vara rimligt att försöka genomföra den enda åtgärden som fråntar den organiserade brottsligheten vinsterna av droghandeln: att juridiskt reglera produktion och försäljning av narkotika.

Vilka kontrollskador detta skulle medföra kan vi inte veta på förhand, men kanske blir det inte som många befarar. Utifrån ovanstående beräkningar är det rimligt att ha som hypotes att en välgenomtänkt reglering inte kommer att dramatiskt öka problematisk konsumtion. Enligt en hel del forskning, som bedrivits på platser där cannabis redan är juridiskt reglerad, kan man ha som hypotes att ingen större ändring av ungdomars konsumtion kommer att ske. Men vi kan inte vara säkra med mindre än att en reglering genomförs, och vetenskaplig forskning bedrivs.

En statlig, icke-politisk, utredning bör utnämnas snarast för att ta fram ett konkret förslag på hur en reglering skulle kunna se ut. Lärdom kan tas av bland annat vår egen alkoholpolitik och av erfarenheter från liknande regleringar i utlandet. Målet är att lansera en svensk modell. Sedan ska utvecklingen noggrant följas genom vetenskapliga undersökningar, för att kunna bestämma vad som bör behållas/förändras/avskaffas.

Låt oss ödmjukt erkänna att vi för närvarande inte vet vad vi ska göra. Därför bör vi börja med att reglera bara en drog, cannabis; inte för att den är helt ofarlig utan för att vi ska kunna koncentrera våra ansträngningar, och samtidigt ta ifrån den organiserade brottsligheten en stor del av dess drogrelaterade inkomster. Men samtidigt får vi inte glömma att ”drogproblemet” inte kan lösas med drogpolicy allena. Vi måste arbeta parallellt med den allmänna välfärdspolitiken.

Ted Goldberg, professor i sociologi.