Susanna Gideonsson: Välfärdens finansiering måste utvecklas

Välfärden står inför en dubbel kris redan i höst. Det är en ekonomisk kris och det är en personalförsörjningskris. Senast vi stod inför något liknande var 1990-talets nedskärningar. Kriserna kommer påverka barnen i skolan, de äldre i omsorgen och alla de som jobbar i välfärden. De kommer ha kortsiktiga effekter och långsiktiga effekter.

Den ekonomiska krisen slår hårt. Barnens lärare varslas om uppsägning. I sjukvården och i äldrevården ska färre händer göra ännu mer. Välfärden står inför en kris som kan jämföras med 90-talets nedskärningar, och bland de som håller i yxan finns socialdemokratiska region- och kommunledningar.

Både i Stockholm och Göteborg, där socialdemokratiskt ledda styren kommit på plats väntar stora nedskärningar i välfärden. Väljarnas dom kommer att vara hård.

Naturligtvis är detta politisk strategi från regeringspartierna. När Socialdemokraterna vuxit sig starka i storstäderna ska de ges de sämsta möjliga förutsättningarna att styra kommunerna.

Det finns fler exempel. Runt om i Sverige kämpar socialdemokratiska, och borgerliga styren med finansiering av skolan, vården och omsorgen. Utan att regeringen visar minsta intresse för att lindra skadan.

Vi vet sedan länge också att vi står inför en demografisk chock med en åldrande befolkning som kommer behöva både omsorg och vård. Parallellt blir rekryteringen till välfärdsyrkena allt svårare när löner och villkor inte hänger med.

Men vad är Socialdemokraternas eget svar? Ja, det är i alla fall inte tydligt för mig. Och det är frustrerande.

Sveriges Kommuner och Regioner räknar med att underskottet hos kommuner och regioner kommer att vara närmare 30 miljarder kommande år. Ja, om det är behovet för att upprätthålla dagens kvalitet, då kan inte socialdemokratisk politik vara annat än att anslå dessa pengar. 

Naturligtvis kan vi inte nöja oss med ett sorts upprätthållande av dagens miniminivå. Välfärden måste utvecklas och Socialdemokraternas svar på den ekonomiska krisen i välfärden kan inte vara något annat än att skjuta till de pengar som krävs. Annars är vi också välfärdens bödlar.  

I dag kallas en uppjustering som följer inflationen för en satsning. Det är därför vanligt folk — inte minst alla som jobbar i välfärden — är så frustrerade. De hör talas om satsningar men det blir inte riktigt bättre. Politiker lovar runt, men i vardagen rinner pengarna ner i ett budgethål.

Staten har sakta men säkert minskat sin andel av välfärdens finansiering. Samtidigt har skatterna sänkts — mest för de som tjänar mest. För att kompensera har kommuner och regioner höjt sina skatter. En utveckling av skatterna i en regressiv riktning, där de med lägst inkomster betalar en större andel av sin inkomst.

Jag är orolig över att Socialdemokraternas svar på dessa utmaningar inte är tillräckligt formulerat, eller ens att insikten om detta finns.

Efter sommaren måste Socialdemokraterna vara tydliga i att vi försvarar välfärden. Vi förstår krisläget och vi tar de politiska konsekvenserna av det. I skuggbudgeten måste 30 miljarder kronor anslås i ökade statsbidrag till kommuner och regioner.

Men för att vi inte ska hantera systematisk underfinansiering med riktade statsbidrag måste modellen ändras. Benbrott läks inte med plåster.

Det är dags att göra upp med 1990-talets ekonomiska politik – för att rädda välfärden. 

När krisens akuta skede är hanterat måste välfärdens finansiering skyddas.

Kommuner och regioner måste få förutsättningar att planera långsiktigt. Det kräver indexerade statsbidrag och ett nytt regelverk för hur kommuner och regioner kan använda tidigare överskott under enstaka svåra år. Lös systemfelet.

Ryckigheten i tillfälliga statsbidrag måste bort. Kommuner och regioner behöver veta vilka statsbidrag de kan räkna med och slippa onödig administration.

Med en stabil och långsiktig finansiering tryggad kan kommun- och regionpolitiker ta tag i att förbättra arbetsvillkoren i välfärden. Välfärdsyrken ska vara attraktiva och rekryteringen fungera.

Otrygga anställningar, ofrivilliga deltider och arbetsrelaterade sjukskrivningar är vanligare i välfärden än i många andra sektorer, trots att vi har politiskt inflytande över detta. Det gäller både privata och offentliga arbetsgivare. Så kan vi inte ha det.

Det behövs tillräckligt många kollegor och schysta villkor. Ökade resurser till välfärden skulle även innebära en bättre arbetsmiljö och stärka attraktiviteten.

Socialdemokraterna måste vara ett parti för alla som nyttjar välfärden och för alla som arbetar i den. För att bli det måste vi förändra vår inställning till välfärdens finansiering, annars blir vi långsamt dess dödgrävare.

Susanna Gideonsson är ordförande för LO