Susanna Gideonsson: S måste förtjäna stödet från arbetarklassen

Utmaningarna är inte få. Mycket av diskussionen inför kongressen har handlat om arbetstidsförkortning. Det är glädjande att frågan är högt upp på dagordningen, LO har länge företrätt förkortad arbetstid. Det är lätt att argumentera för detta. Arbetsgivarnas vinstandel har ökat på löneandelens bekostnad, löneökningarna har inte varit tillräckliga.

Arbetare har inte heller kunnat ägna sig åt trenderna som för många tjänstemän slog igenom under pandemin. Hemmajobb, vobb och att arbeta sjuk. För många har den faktiska tiden som ägnas åt arbete minskat när pendlingstid bytts mot tid att slänga in en tvätt under arbetsdagen. Detta gäller inte arbetare.

Men mycket mer än arbetstid ska diskuteras på kongressen, mycket med direkta politiska konsekvenser för Socialdemokraterna.

Jag vill vara tydlig. Stödet från arbetarklassen förtjänar man – det är inget som kommer automatiskt.

Ett förslag om förkortad arbetstid är inte tillräckligt för att vinna detta stöd. Arbetsmarknaden har fler problem, som vi tillåtit under allt för lång tid.

När jag nu efter fyra år lämnar posten som LOs ordförande är det en sak som grämer mig hårt, och som gör mig förbannad på partiets oförmåga. En ny ojämlikhetsfront har öppnats. När många förkylda nu sätter upp datorn på hemmakontoret och jobbar vidare med full lön tvingas en barnskötare eller en industriarbetare till en karensdag.

Karensavdraget måste bort. Det är en klasslagstiftning som slår rakt emot arbetare, den grupp det socialdemokratiska arbetarepartiet representerar politiskt, och den grupp som strukturellt har sämre materiella förhållanden än tjänstemän. Det övergår mitt förstånd att vi som parti accepterar detta.

En ny ojämlikhetsfront har öppnats. När många förkylda nu sätter upp datorn på hemmakontoret och jobbar vidare med full lön tvingas en barnskötare eller en industriarbetare till en karensdag.

Om man nu inte vill lyssna på rättviseargument – det är förvisso en socialdemokratisk grunduppgift – kanske andra argument biter. Sjuka ska inte jobba och bli än sjukare – smittor ska inte spridas på arbetsplatser.

Sveriges arbetsmarknad genomgår förändringar som fackliga organisationer och politik inte helt har haft förmågan att möta. Otrygga anställningar är inte bara en fras, det är verklighet för hundratusentals arbetare. Matbud och abonnemangsförsäljare men också butiksbiträden och vårdbiträden.

Trygghet måste vara målsättningen. Sverige är inte tryggt så länge människor vaktar mobilen i väntan på erbjudande om jobbpass, eller inte vågar lyfta farhågan om sin farliga arbetsmiljö i rädsla att inte bli schemalagd, eller i ett svep förlora halva sin försörjning.

Hur kan vi möta denna utveckling? Svaret är både lätt och svårt. Jag vill lyfta det viktigaste politiska målet, ett mål som möjliggör starkare facklig organisering och som gör vårt land rikare. Ett mål som ser till att arbetsmarknadens avarter stöts ut och som gör att tryggheten ökar. Ett mål som under en tid varit nedprioriterat eller bortglömt.

Målet är full sysselsättning.

Jag är rädd att Socialdemokraterna har tappat förmågan att förstå arbete. Arbete som ger självförsörjning och självförverkligande för den enskilda, arbete som värdeskapande och arbete som grunden för politisk utveckling.

När vi återtar målet om full sysselsättning ställer det krav på politisk leverans inom en mängd områden. En aktiv arbetsmarknadspolitik där staten tar täten i omställningen – att matcha arbetskraft mot sektorer där det finns behov.

En investeringspolitik där vi bygger ihop landet igen. Järnväg som fungerar, elförsörjning och elproduktion, fungerande vägar i hela landet, uppsnabbad grön omställning, en stärkt välfärd.

Det kommer naturligtvis att kosta pengar, men pengar finns. Med en förändrad ekonomisk politik och med en skattepolitik som gynnar arbete i stället för kapital är det fullt möjligt.

Det ställer krav på starka och trygga socialförsäkringar för att röja undan låglönekonkurrens. Höjd och trygg a-kassa, stärkt sjukförsäkring som hjälper folk att bli friska och komma tillbaka till jobbet.

Det kommer naturligtvis att kosta pengar, men pengar finns. Med en förändrad ekonomisk politik och med en skattepolitik som gynnar arbete i stället för kapital är det fullt möjligt. Ekonomin måste styras mot sådant som skapar välstånd för de breda folklagren. Det kommer åter sätta Sverige i framkant för jämlikhet och hållbar tillväxt.

Full sysselsättning ger ökat välstånd, parallellt med en jämlikare fördelning av samma välstånd.

Jag är övertygad om att LO, och den svenska arbetarklassen, kommer fortsätta driva dessa frågor även efter kongressen. Och nu är det dags – Socialdemokraterna måste på allvar göra sig förtjänta av arbetarklassens stöd.

Susanna Gideonsson är avgående ordförande för LO