Susanna Gideonsson: Det blir värre innan det blir bättre

65 kronor för ett paket Bregott, 20 kronor för en gurka, en liter diesel för 28 kronor, en elräkning på tio tusen. Det är den nya verkligheten för oss alla. Och innan det blir bättre kommer det bli värre.

Inflationen och de kraftigt ökade omkostnaderna för vanliga familjer överskuggar allt just nu.

Samtidigt som köerna till välgörenhetsverksamheterna ökar kan vi läsa tips om att stänga av hemmaspat för att spara på elräkningen. Ett annat hett tips som går helt förbi dem med små marginaler är att byta till energisnålare vitvaror. Det är dyrt att vara fattig.

Det märks tydligt nu hur splittrat vårt land är. För samtidigt som den ensamstående mamman tvingas ta barnet ur fotbollsskolan fortsätter klipparverksamheten, kanske med som mest lite mer rynkande pannor hos finanseliten. Livsmedelshandlarna behöver inte sluta äta lunch för att ha råd med middag till barnen. Ingen fastighetsägare är rädd för att vräkas när hyran höjs med tio procent.

Det här är det svenska klassamhället. Vårt samhällsbygge är skört och de som verkar som krockkuddar är arbetare.

Överraskande? Nej, fackliga och sociala organisationer har varnat för detta. Otrygga anställningar, låg tjänstgöringsgrad och slimmade socialförsäkringar får konsekvenser. Marginalerna är för små.

Därför är Sverige i ett onödigt utsatt läge när inflationen ökar. Det är lätt att se en nedåtgående spiral framför sig. Den ökande inflationen gör att de allra flesta måste vara mer sparsamma. Konsumtionen minskar, företag tvingas varsla, arbetslösheten ökar, nya regeringen är inte på tå med arbetsmarknadspolitiken och notan hamnar i knät på kommunernas försörjningsstöd och hos välgörenhetsorganisationer.

Detta är väl i någon mån vad Riksbanken vill, åtminstone detta med att minska (lånefinansierad) konsumtion, men en lågkonjunktur är ett högt pris för detta. Signalerna är tydliga. Redan har hundratals, om inte tusentals personer varslats i skilda branscher. Investeringar pausas, tron på en starkare ekonomi minskar. LO-förbundens medlemmar har en mycket mörk bild av den egna ekonomin, tre fjärdedelar oroar sig över elpriser, livsmedel och bränslepriser.

De fackliga centralorganisationerna måste gemensamt se hur utvecklingen mot ökade löneklyftor kan brytas.

Varför är vårt samhälle så skört? Hur kunde det ske så snabbt? Förutom några lätt identifierade externa faktorer som Rysslands krig mot Ukraina och pandemin rör det sig om politiska misslyckanden eller skevheter. Ett exempel på det senare är den uppenbart felkonstruerade prismodellen för el. Den visade sig funka ganska bra när omvärlden var i ordning, men klarade inte av osäkerhet i omvärlden.

Det stora politiska misslyckandet är hur ojämlikheten ökar. Givetvis måste vi från fackets håll också se oss själva i ögonen. LOs senaste lönerapport visar att tjänstemännen fortsätter springa ifrån arbetargrupperna. De fackliga centralorganisationerna måste gemensamt se hur utvecklingen mot ökade löneklyftor kan brytas.

Men för att jämna ut löneklyftor krävs starka fack. En tendens de senaste åren är att tjänstemanna- och akademikerfacken stärker eller bibehåller sin organisationsgrad medan arbetarfacken tappar. Det påverkar dessa facks maktpositioner gentemot arbetsgivare och politik, men också sinsemellan.

De senaste åtta årens politiska limbo har stor betydelse. Svaga majoriteter, januariavtal och högermajoritet i riksdagen har gjort det svårt att lansera stora jämlikhetsreformer och reformer som stärker facken. Men ska jag vara ärlig har det också varit svårt att se socialdemokratiska företrädare presentera förslag på sådana.

Regeringens sätt att hantera pandemin var ett lysande undantag. Korttidspermitteringar, avskaffad karensdag och höjd a-kassa var tre mycket väl genomtänkta och genomförda reformer som utgjorde räddningsnät för hundratusentals som annars hade drabbats avsevärt hårdare.

Men varför inte arbeta vidare därifrån? Det krävde mycket jobb från facken för att få igenom ett förslag på förändrad karens i sjukförsäkringen inför valet. Ett förslag som helt ärligt inte nådde ändå fram och som dessutom var svårkommunicerat.

Det skulle vändas på alla stenar för att minska brottsligheten, men under ingen av dessa stenar hittades lösningar som fick Socialdemokraterna att lägga tydliga förslag om stärkt välfärd, en mer rättvis beskattning eller starkare socialförsäkringar. Nej, möjligheterna var väl som sagt aldrig de bästa för att få igenom mer progressiv politik. Men vilka möjligheter har vi nu?

Den ökade ojämlikheten är inte bara ett problem i sig, den spär på isärdragningen i vårt samhälle. Mellan stad och land, mellan kvinnor och män, mellan arbetare och tjänstemän, mellan arbetstagare och arbetslösa, mellan etablerade och outsiders.

En isärdragning som också är en viktig delförklaring till SDs stora stöd.

Vi kan inte låta detta gå förbi. Oppositionstiden bör vara en tid av att hitta och presentera lösningar. Lösningar som stärker banden mellan dessa grupper, betonar de gemensamma intressena. Visa att det socialdemokratiska arbetarepartiet är ett parti för den grupp som bär detta land – arbetarna.

Susanna Gideonsson är ordförande för LO.