Annons:
Annons:

Susanna Gideonsson: Är det först nu som högerregeringen ser verkligheten?

Vi kan alla känna berättigad ilska över att hederligt arbete lönar sig för dåligt.

När pengarna räknas i slutet av månaden är de kronor och ören, inte procent. De är inte heller ord på ett papper, ett tomt löfte från ett statsråd om kompensation för pengar man redan ligger ute med.

Därför är högerregeringens löftesbrott så oroväckande och fräcka. Bränslepriserna skulle sänkas med tio kronor, men det blev 14 öre. Elpriskompensationen kommer sent och är bara en tillfällig lösning. De har ryckt på sina axlar och sagt att verkligheten visst var emot dem. Men vän av ordning undrar var någonstans – om inte i verkligheten – som högerpartierna drev sin valrörelse och utfäste sina löften. Jag var runt i Sverige och stötte på helt verkliga människor, men helt verkliga problem som sökte lösningar som fungerande i verkligheten. Det är vad politik ska vara. Verklighetsförändrande. Verkligheten är inget som politiker ska skylla på när de misslyckas infria vad de lovat.

Vad kan vi mer vänta oss de närmaste åren? Verkligheten hindrade en stabil elförsörjning, verkligheten omöjliggjorde en rimlig prismodell för samma el. Tyvärr, kära medborgare, verkligheten gjorde så att falukorvsringen nu kostar 80 kronor.

Det finns gott om politiska utmaningar som bara väntar på att politiker kavlar upp skjort- eller blusarmarna och skitar ner sig. Men i Tidöavtalet finns inget som tyder på att regeringen med stödparti vill göra detta.

Jag är orolig för att de kommande åren inte bara kommer vara fulla av dålig politik, eller avsaknad av svar på avgörande utmaningar. Jag är också rädd för att förtroendet för politiken kommer få en ordentlig smäll. Politiker som skyller ifrån sig, men samtidigt roffar åt sig som plundrare i Tutanchamons grav. Dagen innan LO presenterade samordningen inför avtalsrörelsen i det svåraste ekonomiska läget på lång tid beslutade Norrtäljes kommunfullmäktige att höja lönerna för vissa politiker med tiotusentals kronor, 27 procent för den som roffade bäst.

Det här beteendet hotar förtroendet för politiken, för vår demokrati. Och är det inte underligt att så fort högern fått in fingrarna i skattesyltburken försvinner de tidigare så viktiga principerna om försiktighet med skattemedel? Höjda politikerarvoden, dubbel bosättning och rea på gemensamma resurser när lobbyistpolarna ska få sitt. Allt draget från våra skattepengar. Socialdemokratin är inte fritt från detta beteende heller, men vi måste bli.

En grundläggande argumentation för LO denna avtalsrörelse är att vi gärna tar ansvar för en lönerörelse och en löneutveckling som är hållbar. Hållbar för svenska företag och framför allt för svenska arbetare. Vi kan inte – och ska inte – kräva full inflationskompensation, för vi vet vilka allvarliga konsekvenser det skulle få. Men detta ansvar är inte något som bara LO-förbundens medlemmar ska ta. Även om löneförhöjningen för ett medelmåttigt moderat kommunalråd inte är det som får inflationen att rusa är signalvärdet så mycket starkare.

För vi ska bära ansvaret tillsammans. Från fastighetsskötaren i kommunhuset till kommunalrådet. Från sms-anställde butiksbiträdet till Icas vd. Det handlar om rättvisa, och det handlar om moral. När vårdbiträdet får välja mellan julklappar till ungarna och underställ till sig själv måste bonusklipparna ägna sig åt avancerade etiska saltomortaler för att berättiga sitt lyxbeteende. Vi kan alla känna berättigad ilska över att hederligt arbete lönar sig för dåligt.

Livsmedelskedjor, banker, industriföretag går med storvinster. Samtidigt som oron för att inte klara månaden ökar hos LO-förbundens medlemmar.

Någon kan säkert avfärda detta som enkel populism. Ta gärna den diskussionen med tvätteriarbetaren som haft samma skor året runt i flera år, eller till gigjobbaren som när tiderna blir tuffare tappar sina uppdrag, helt utan skyddsnät.

Så kommer vintern se ut. Den kommer inte visa någon pardon. Jag förväntar mig att företagsledare, politiker och andra makthavare agerar med förstånd och insikt om detta.

Det om moralen, den rent materiella analysen är att svenska företag går som tåget och att de som skapar värdena inte får tillräckligt för det. Vi ser också företag som passar på att smyghöja priser och ytterligare pusha sina vinster. Livsmedelskedjor, banker, industriföretag går med storvinster. Samtidigt som oron för att inte klara månaden ökar hos LO-förbundens medlemmar.

Ansvar mina vänner, ansvar.

De 4,4 procent som LO-förbunden enats om i gemensamma lönekrav är högre än någon gång tidigare under industriavtalets tid. Med en tydlig låglönesatsning har vi möjlighet att något lindra inflationens bördor. Men vi gör det inte ensamma.

Det är populärt just nu att säga sig värna ett Sverige som håller ihop. Det verkar mest röra sig om olika kulturella krumbukter. Böcker som ska läsas, listor som ska sammanställas, en svenskhet ska definieras. Kostymknuttar utan förankring i den verklighet de nyligen förklarat som sin politiska motståndare.   

Men ska jag berätta något som får Sverige att hålla ihop? Rättvisa, jämlikhet, lika villkor. En trygg skola, ett jobb att gå till, ett samhälle där vi alla har en plats och en uppgift.

Där har Kristerssons regering något att bita i.

Susanna Gideonsson är ordförande för LO.