Slutreplik: Redan Palme accepterade att kärnvapenavskräckning var nödvändig – tillsammans med nedrustning

De låter däremot påskina att Sverige och stora delar av övriga Europa inte redan idag omfattas av just en sådan kärnvapenavskräckning. Det är fel. Sverige har i praktiken accepterat att kärnvapenavskräckning är nödvändigt i över 80 år – även på Olof Palmes tid. Frågan nu är om Europa ska återta både kontroll över och ansvar för detta från ett allt mer oberäkneligt och otillförlitligt USA. Vi är överens om att nedrustning och diplomati fortsatt är mycket viktiga för att minska risken för kärnvapenkrig. Och både Ernerot, Strandhäll och Kukka Salam pekar på flera rejäla utmaningar med att det demokratiska Europa skaffar sig en egen kapacitet att avskräcka Ryssland från att använda kärnvapen antingen som påtryckning eller faktiskt.

Vi kommer inte undan det faktum att även kärnvapenavskräckning är viktigt för att förhindra att kärnvapenhotet från Ryssland blir allt mer påtagligt

Men vi kommer inte undan det faktum att även kärnvapenavskräckning är viktigt för att förhindra att kärnvapenhotet från Ryssland blir allt mer påtagligt. Vi kommer inte heller undan det faktum att det inte går att lita på Trump – eller att hotet från Putinryssland är på riktigt.

Låt oss börja med några viktiga utgångspunkter.

1. Kärnvapen är en styggelse. De kan utplåna civilisationer och är ett existentiellt hot mot mänskligheten. Det skrev jag redan i min ledare. Ingen vettig människa kan annat än önska att de aldrig hade uppfunnits. Vi kan förbanna den dag som Oppenheimer och Truman kastade in mänskligheten i en era i kärnvapens skugga. Men nu finns de. Man kan inte bygga faktiskt säkerhetspolitik på en önskan att de aldrig hade funnits.

• Kärnvapenavskräckning är inget nytt – framför allt inte för svensk socialdemokrati. Sverige har sedan andra världskriget delvis byggt eller försökt att bygga vår säkerhet på att avskräcka Sovjetunionen/Ryssland från att använda hot om kärnvapen till att framtvinga underkastelse. Det har i högsta grad gällt även under socialdemokratiska regeringar – från Tage Erlander och Olof Palme till Magdalena Andersson:

• 1945-58 hade Sverige ett eget program för att skaffa egna kärnvapen. Provsprängningar genomfördes utanför Jokkmokk.
• 1958-66 intensifierades kärnvapenprogrammet och Sverige fortsatte hävda en handlingsfrihet att också skaffa faktiska kärnvapen.
• 1966-72 avvecklades det svenska kärnvapenprogrammet stegvis – i utbyte mot att Sverige i hemlighet omfattades av det svenska kärnvapenparaplyet. Samtidigt anslöt sig Sverige till antispridningsavtalet och började allt hårdare att driva kärnvapennedrustning.
• 1972-2022 Sverige omfattas i hemlighet av USA:s kärnvapenavskräckning, trots sin militära alliansfrihet och neutralitetspolitik (under delar av perioden).
• 2022-24. Sverige ansöker om medlemskap i Nato. Sverige accepterar därmed Natos kollektiva försvarsprinciper – inklusive kärnvapenavskräckning.
• Sedan 2024 omfattas Sverige av Natos kärnvapenavskräckning.

• Poängen med kärnvapenavskräckning är att motparten – i vårt fall Putinryssland – ska avstå från att använda eller ens hota med att använda kärnvapen mot oss. Kärnvapen brukar beskrivas som ”politiska vapen”. De borde som sagt var inte finnas. Men nu när de finns, så är det mänsklighetens förbannade uppgift att se till att de inte används. Det finns två vägar för att uppnå detta: rustningskontroll/nedrustning – och avskräckning. Båda behövs. Syftet med båda är att verka för att de inte ska användas.

• Kärnvapennedrustning och andra begränsningar är mycket positiva och viktiga – men det går inte att förlita sig enbart på dessa. Det finns inte nödvändigtvis något motsatsförhållande mellan att acceptera att vi omfattas av kärnvapenavskräckning och att förorda ömsesidig kärnvapennedrustning. Man kan både omfattas av Natos/USA:s kärnvapenparaply och samtidigt verka för att både USA och Ryssland ska minska antalet kärnvapenstridsspetsar, samt avstå från att testa kärnvapen. Men nedrustning behöver ske hos både USA och Ryssland – samtidigt.

Även icke-spridningsavtalet är i grund och botten bra och viktigt. Problemet är att hela avtalet har underminerats – av USA och Ryssland. I utbyte mot att andra stater avstår från att skaffa detta fruktansvärda vapen skulle de två kärnvapensupermakterna enligt avtalet själva verka för kärnvapennedrustning och avspänning. Istället agerar de tvärtemot – och framför allt Ryssland har flertalet gånger direkt eller indirekt hotat att använda kärnvapen om andra länder inte gör som Putin säger. Resultatet blir att kärnvapenfria länder helt behöver förlita sig på dessa länders goda vilja. Jag tror inte att jag är ensam om att känna visst tveksamhet inför att vara beroende av just Trumps och Putins goda vilja.

Strandhäll och Kukka Salam tycker att vi bör förlita oss på de brittiska och franska kärnvapnen som finns i Europa. Det är inte omöjligt att det skulle kunna vara en pusselbit för att lösa detta dilemma. Men det finns flera problem med en sådan lösning:

• De brittiska kärnvapnen är i praktiken leasade från USA, och skulle sannolikt kräva godkännande av USA:s president för att kunna användas som paraply för övriga europeiska Natoländer. Det innebär att problemet med att lita på Trump eller hans efterträdare kvarstår.

• De franska kärnvapnen är förvisso autonoma och är inte beroende av USA. Jag skrev också att Frankrike är ett naturligt land för Sverige, Tyskland och eventuellt andra europeiska demokratier att samarbeta med för att bygga en bredare egen kapacitet. Sådana samtal pågår också inte minst mellan Tyskland och Frankrike. De franska kärnvapnen skyddar idag dock endast Frankrike – inte övriga Europa.

• Ryssland har idag cirka 5500 kärnvapenstridsspetsar. Frankrike har inte ens 300 – bara 7 procent av de ryska. Storbritannien har ännu färre. Det är långt ifrån säkert att dessa skulle ha en tillräcklig avskräckande effekt.

I både Frankrike och Storbritannien är risken inte obetydlig att högerradikala nationalister och populister tar makten i framtiden. I så fall är det lika otryggt att förlita sig på dessa som att förlita sig på Trump.

Det som frågan gäller nu är därför om Sverige, Finland, Baltikum och övriga delar av det demokratiska Europa kan lita på att USA:s president – oavsett om denna heter Trump, Vance eller något annat – agerar på ett sådant sätt, att kärnvapenavskräckningen i Europa är trovärdig. Den som känner minsta tvivel inför detta bör tycka att det åtminstone är värt att diskutera alternativ.

vikten av diplomati, nedrustning, folkrätt, konfliktförebyggande, multilaterala institutioner

Oscar Ernerot skriver mycket klokt om vikten av diplomati, nedrustning, folkrätt, konfliktförebyggande, multilaterala institutioner med mera. Jag har själv studerat svensk och internationell freds- och konfliktforskning, arbetat på UD och föreläst om folkrätt. Så jag håller verkligen med om att allt detta är mycket viktigt. Men det är inte jag som behöver övertygas om att detta är den rätta vägen.

För att den väg till en fredligare värld som Ernerot, Strandhäll och Kukka Salam stakar ut ska vara trovärdig, behöver vi alla vara övertygade om att Putin är en tillförlitlig partner för gemensam säkerhet. För gemensam säkerhet behöver vara just det: gemensam. Den funkar inte om ena parten agerar utifrån principen om ”den starkes rätt” och vi andra enbart sätter vår tilltro till diplomati och konfliktförebyggande. Då behöver insatser för nedrustning och rustningskontroll kombineras med avskräckning.

En av Trumps företrädare, Theodore Roosevelt myntade ett bevingat uttryck: ”Speak softly and carry a big stick!”. Just så har Sverige alltid agerat. Svensk säkerhetspolitik har alltid byggt på att vi ska ha en hyfsat stark militär försvarsförmåga – för att avskräcka Ryssland från att anfalla oss, och för att kunna hålla ut tillräckligt länge för att undsättning (USA) ska hinna komma till vår hjälp. Vi har aldrig enbart förlitat oss på diplomati och vädjanden om nedrustning m m. Men vi har samtidigt ansett att dessa verktyg också är viktiga.

Annika Strandhäll och Sara Kukka Salam anför tre argument, som dock går att ifrågasätta:

1. ”Den verkliga faran är att kärnvapen finns till hands för impulsiva och auktoritära ledare som mycket väl kan bestämma sig för att inte bara avskräcka, utan faktiskt använda dem.” Det är lätt att instämma i detta. Jag delar önskan att kärnvapen aldrig hade uppfunnits – och än mindre att det är just Putin och Trump som sitter på cirka 90 procent av alla kärnvapen i världen. Men nu finns de. Att möta kärnvapenhotet från Putin med att önska att han inte hade dem duger inte i realiteten.
2. ”Erfarenheterna från Hiroshima och Nagasaki visar att det inte finns någon ansvarsfull användning av kärnvapen”. Även här håller jag till fullo med om avskyn mot USA:s användande av kärnvapen i andra världskrigets slutskede. Det var ett brott mot mänskligheten. Men det är värt att notera att detta – den enda gången som kärnvapen faktiskt har använts – skedde i en tid då USA var ensam som kärnvapenmakt. Det fanns alltså ingen kärnvapenavskräckning då. Det är inte alls säkert att USA verkligen hade släppt atombomberna över Hiroshima och Nagasaki om exempelvis Japan hade haft en egen avskräckningskapacitet. (Vilket inte ska förstås som en önskan att Japan faktiskt hade haft en sådan kapacitet.)
3. Sverige bör sträva efter ”en fullständig eliminering av kärnvapen i världen”. Det är förvisso viktigt att fortsätta att lyfta denna dröm. Men inte heller den är oproblematisk. Dels är det i praktiken uteslutet att länder som USA och Ryssland frivilligt skulle skrota alla sina kärnvapen. Dels kan man inte eliminera kunskapen om hur man skaffar kärnvapen. Om det osannolika skulle inträffa att alla kärnvapenstater skrotas, så skulle en skurkstat sedan kunna framställa egna kärnvapen och då tvinga andra länder till underkastelse.

Samtidigt ska inte minst S-kvinnor känna stor stolthet över att redan tidigt verka för ökad kärnvapennedrustning.

Vare sig Ernerot, Strandhäll eller Kukka Salam har dock gett något obestridligt svar på hur Sverige och övriga demokratiska Europa ska kunna garantera sin egen säkerhet mot hot från Putinryssland om Trump fäller ihop kärnvarpenparaplyet.

Det har å andra sidan inte jag heller. Jag erkänner rakt av att en det finns många utmaningar med en linje där Europa ska bygga upp en egen kapacitet att avskräcka från kärnvapenanfall. Frågan är komplex och fylld av dilemman. Jag skulle till och med drista mig till att hävda att ingen i hela världen har alla svar på hur de dilemman som finns kring strävan efter att kärnvapen inte ska användas ska hanteras. Men en sak är säker: just därför måste vi diskutera och analysera dem. Vända och vrida på argumenten.

Oscar Ernerot, Annika Strandhäll och Sara Kukka Salam visar i sina replikter att det går att diskutera och debattera dessa frågor på ett schyst och respektfullt sätt – även om man drar olika slutsatser och driver olika linjer. Det tackar jag dem för. Det visar att svensk socialdemokrati har en mognad och förmåga att diskutera också de allra svåraste – och allra viktigaste – frågorna på ett sakligt och konstruktivt sätt.

Daniel Färm är politisk redaktör