Det bör finnas minst en person över 65 år på valbar plats på varje lista i nästa års val. Den rekommendationen kommer från tre S-seniorer i Stockholm.
Inför det stora segervalet 1968 hade partiet en valaffisch med bild på Erlander och Palme och texten ”ERFARENHET OCH FÖRNYELSE”. Frågan är hur S i dag skapar balans mellan erfarenhet och förnyelse.
Inför förra valet införde vi genom ett centralt partibeslut en regel som innebar att 25 procent av alla på valbar plats på våra listor skulle vara under 35 år. I Stockholms arbetarekommun togs samtidigt beslut om att även kvotera fram utomnordiska kandidater, också de till 25 procent.
Detta ledde till en riksdagslista som på valbara platser var helt tom på ålderspensionärer och med en enda över 60 år. I hela riksdagsgruppen var 2 av 113 ålderspensionärer (1,8 procent). I landstingsgruppen från Stockholm kom det in två (av 17) och i Stockholms stads S-fullmäktigegrupp blev det en (av 24).
Samtidigt var andelen väljare över 65 år drygt 25 procent. Denna andel har, enligt SCB, inte minskat sedan dess.
[blockquote author=”” pull=”pullleft”]”Vår rekommendation är att det bör finnas minst en person över 65 år på valbar plats på varje lista.”[/blockquote]
I år har Stockholms arbetarekommun beslutat att inte ha några kvoter, vilket vi anser vara ett mycket klokt beslut. Vi behöver valberedningar som använder sig av gott omdöme och sunt förnuft som sina viktigaste arbetsredskap, snarare än kalkylatorn.
Med en sådan inriktning på valberedningens arbete behöver vi inga kvoter. Däremot kan vi ge rekommendationer. Vår rekommendation är att det bör finnas minst en person över 65 år på valbar plats på varje lista.
I Stockholm har vi tretton listor och det blir således tretton årsrika kandidater utspridda på de tre S-grupperna i riksdagen, landstinget och kommunfullmäktige. Omsatt i procent betyder det ungefär 24. Om vi får behålla regeringsmakten (och det är ju det allt går ut på!) kan vi kosta på oss en årsrik till i riksdagen.
Det blir bra det. Varför då?
Vi får företrädare som väljarna kan känna igen sig i. Vi tillgodogör oss den erfarenhet och kunskap som våra äldre partivänner besitter.
Ett tredje skäl kan vara att de erfarna partivännerna inte behöver lika lång inskolning som ungdomskandidaterna. Det är inget fel att vilja lära sig och ta tid på sig för det, men det är effektivt om ett parti har företrädare där i vart fall några vet hur man gör redan från starten. De äldre kan dessutom dela med sig till de yngre genom fadderskap.
Vi tänker oss nu inte att vi ska sätta in vilka ålderspensionärer som helst på våra valbara platser. En 25-åring är inte en god politisk företrädare bara för att hen är 25 och det är inte någon som är 65+ heller. Nej, vi vill se äldre företrädare med kraft och kunskap, vi vill se dem som kan röra om lite i grytorna, som vågar ta för sig – främst i debatten med motståndare, men även internt.
Vi tror att några äldre företrädare kan bidra till en nyttig dynamik i våra parlament. Det hela stimuleras ytterligare av att den som redan är ålderspensionär i vart fall inte har en lång politisk karriär framför sig – det främjar viljan att ta för sig!
Vi föreställer oss också att frågor som är av särskild betydelse för äldre kanske skulle bevakas bättre – även om det inte på långa vägar är givet att den som är ålderspensionär är intresserad av äldrefrågor. Men kanske blotta närvaron stimulerar?
Ett sista argument: Att ha lite äldre kamrater med innebär också att vi kan ge oss själva lite högre svansföring – och det behöver vi så innerligt väl! Den generationen minns nämligen inpå skinnet hur det var när välfärdssamhället, den solidariska lönepolitiken och den moderna arbetsrätten växte fram, det stora socialdemokratiska arvet, det vi inte behöver skämmas för ett enda dugg! Låt oss skryta och vara stolta tillsammans!
Lars Wettergren, 83 år, f.d. ordförande PRO
Carina Fredén, 70 år, ordförande i Stockholms Allmänna kvinnoklubb
Curre Hansson, 68 år, avgående landstingsledamot
