”Segregation skapar främlingsfientlighet”
Polariseringen inom arbetarklassen har nått en ohållbar nivå, och ingen gynnas av den ökande splittringen mellan svenska arbetare, svenskar med invandrarbakgrund och medelklassen. Jag vill uppmuntra det politiska ledarskapet inom arbetarklassen att ännu tydligare sträva efter att främja en mer försonlig dialog, utan att behöva ge avkall på viktiga principer och värderingar. Ett enat folk som kan acceptera och respektera olikheter i åsikter är nödvändigt för att framgångsrikt kunna möta de utmaningar som nu står inför oss. Det sydafrikanska exemplet tjänar som modell för att uppnå försoning och enhet i en situation av splittring och polarisering.
Under apartheid i Sydafrika var hatet utbrett mellan de olika segregerade grupperna. Trots de orättvisor och det våld som många stod inför valde vissa människor kärlek över hat. Nelson Mandela är ett utmärkt exempel på detta. Han tillbringade 27 år i fängelse för sina övertygelser, men när han äntligen blev frisläppt valde han försoning i stället för hämnd. Han sa: “Om du vill skapa fred med din fiende, måste du arbeta med din fiende. Då blir han din partner.” Det är viktigt att komma ihåg att de olika grupperna och klasserna inte är varandras fiender, utan att det är orättvisa, ekonomisk utsatthet och segregation som skapar dessa konflikter, påhejade av ett fåtal moraliskt vilsna agitatorer.
För att skriva om detta ämne på ett tydligt och respektfullt sätt är det även viktigt att klargöra att rasism är en allvarlig orättvisa och att personer som utövar rasism bör få en reprimand. Vi måste arbeta mot diskriminering på alla nivåer och förkasta hatbrott som fullständigt oacceptabla. Med det sagt, en debatt om huruvida svenskarna är rasistiska eller inte skapar en djup splittring inom den svenska arbetarklassen, mellan folk med olika etniska bakgrunder samt mellan arbetarklassen och den skiktning inom arbetarklassen som brukar benämnas medelklass. Arbetarrörelsens politiska grenar (S) och (V) bör ta tydligt avstånd från att polarisera inom den egna gruppen och i stället verka för att ena det svenska folket för välstånd och mot segregation.
Jag växte upp i en arbetarfamilj i en tid när nivån av polarisering, segregation och rasism inte går att jämföra med dagens. Det fanns grupper som öppet uttryckte främlingsfientlighet, men de var få och deras åsikter och beteenden var inte socialt accepterade. De personer jag kände, till exempel byggnadsarbetare, barnskötare, transportarbetare och andra, upplevde en gradvis ökad konkurrens om arbeten till följd av ökad invandring, vilket resulterade i försämrade arbetsvillkor och lägre löner. Att förstå det motstånd mot invandring som vissa svenska arbetare uttrycker i dag kräver att man ser det i sin rätta kontext. Arbetsmarknadens förändringar ger en mer nyanserad förklaring till varför vissa tidigare S-väljare nu röstar på SD än att de är rasister.
Medelklassen upplevde en annan utveckling. Den ökande invandringen ledde till högre efterfrågan på universitetsutbildad arbetskraft, vilket gynnade dem. Med en naturlig förkärlek för fin- och världskultur började vissa inom medelklassen visa förakt mot delar av arbetarklassens kultur, såsom idrotten, popkulturen och de svenska traditioner som man växt upp med. Samtidigt tog många inom medelklassen ställning för invandringen och avfärdade arbetarnas motstånd som trångsynthet och rasism. Genom medelklassens inflytande skapades en diskurs om den svenska arbetaren som rasist.
När arbetarna inte längre togs på allvar, vände de sig politiskt från den egna arbetarrörelsens politik till missnöjespolitik. Den förhårdnande debatten cementerade positionerna ytterligare och splittringen drevs snabbt framåt med den ökande segregationen. Segregation skapar i själva verket främlingsfientlighet från alla håll. Segregation kan inte bekämpas så länge de olika grupperna demoniserar varandra.
Mandelas ord: ”Ingen föds med hat mot någon annan på grund av hans hudfärg, hans bakgrund eller religion. Människor måste lära sig att hata, och om de kan lära sig hata kan de lära sig älska, för kärlek känns mer naturligt för det mänskliga hjärtat än motsatsen”, förblir lika relevanta i dag som när han uttalade dem. Det hårda debattklimatet i Sverige är bevis på att hat kan läras ut, men Sydafrika ger ett intressant exempel på hur det kan övervinnas. Jag tror att Sverige behöver gå samma väg. Tyvärr finns det många goda människor i Sverige som i dag är rädda för att engagera sig politiskt på grund av rädslan för att bli föraktade av andra.
Vi behöver ledare som tar ansvar och tar itu med segregationen som finns i samhället. Ledare som kan ena oss och bygga broar över klyftorna. Ledare som väljer kärlek över hat och som arbetar för att skapa ett inkluderande samhälle där alla känner sig sedda och hörda. Jag vädjar till dagens ledare, Magdalena Andersson och Nooshi Dadgostar, kan ni ännu tydligare ta denna roll? Mandela visade att det är möjligt att övervinna hat och förena en nation. Låt oss lära av hans exempel och sträva efter en bättre framtid för oss alla. Vi har makten att förändra samhället, men det kräver mod och handling. Låt oss ta itu med segregationen innan det är för sent.
Rickard Öhman
lärare i filosofi och historia
