SDs utspel visar vad som står på spel
Foto: Ninni Andersson/Regeringskansliet
I en intervju med Expressen säger SD-ledaren Jimmie Åkesson att partiet kommer att fälla Ulf Kristersson som statsminister om Sverigedemokraterna inte får sitta i regering efter nästa val. Uttalandet är mer än ett taktiskt utspel – det är ett test på svensk parlamentarism och på hur långt maktens hunger får gå innan ansvarstagandet försvinner ur sikte.
Parlamentarismen bygger på att regeringen ska ha riksdagens förtroende, inte på att ett enskilt parti håller hela systemet som gisslan. När Åkesson öppet hotar att trycka på röd knapp om SD inte får ministerposter, omdefinierar han spelreglerna. Det är ett uttryck för ultimatumpolitik – en strategi som undergräver den kompromissvilja och samarbetskultur som svensk demokrati länge byggt på.
Sedan Tidöavtalet slöts har Sverigedemokraterna steg för steg flyttat fram sina positioner. Från att stå utanför regeringen men ändå påverka politiken i centrala frågor, till att nu kräva plats i regeringen. Det har skapat ett demokratiskt glapp, där inflytande utan ansvar blivit en ny politisk norm. Ur ett statsvetenskapligt perspektiv rör det kärnan i ansvarsutkrävandet – medborgarnas möjlighet att veta vem som bär det politiska ansvaret.
När ett stödparti påverkar regeringspolitiken utan att ta plats i regeringen, blir ansvarsfördelningen otydlig. Väljarna vet inte längre vem som egentligen styr. Denna förskjutning leder till ett legitimitetsproblem, där makten inte längre upplevs som rättmätig eftersom den inte går att utkräva ansvar för. I längden riskerar det att försvaga förtroendet för hela det parlamentariska systemet.
En regering som styr under hot om misstroende eller extraval riskerar att bli fånge i sitt eget beroende.
Ulf Kristersson står nu inför ett avgörande vägval. Regeringsduglighet handlar inte bara om att kunna räkna till 175 mandat, utan om att upprätthålla trovärdighet, stabilitet och institutionell respekt. En regering som styr under hot om misstroende eller extraval riskerar att bli fånge i sitt eget beroende. Det är inte styrka – det är sårbarhet.
Liberalerna försöker hålla dörren till regeringen stängd för SD, men deras linje försvagas för varje ny kompromiss. Varje gång en gräns dras flyttas den senare. Den utvecklingen är i sig ett symptom på en förskjutning i svensk politik – från idépolitik till maktpolitik.
Sverige har länge varit ett föredöme för hur stabilitet och kompromisser kan samexistera med pluralism. Den modellen hotas nu av ett parti som gör ultimatum till norm. Åkessons ord bör därför tas på största allvar. Det handlar inte bara om vem som ska regera – utan om vilket demokratiskt arv vi vill lämna efter oss.
När makt går före ansvar förlorar politiken sin moraliska kompass. Och när ansvarsflykt blir strategi, då står mer på spel än vem som sitter i Rosenbad. Då handlar det om demokratins själ.
Mikael Bertilsson, statsvetarstudent och samhällsdebattör
