Annons:

S bör ta strid för profilfrågor i budgeten

Försommarens politiska kris ledde till att januariavtalet inte längre gäller – vilket ger en ökad rörelsefrihet för regeringen när den nu arbetar fram budgeten. Foto: Ninni Andersson/Regeringskansliet

I sitt tack- och avskedstal till riksdagen konstaterade Ingvar Carlsson att så där kring 90 procent av en statsministers tid måste användas till att lösa upp kriser och förhindra katastrofer.

För Stefan Löfvens del har det högst sannolikt handlat om sådär 150 procent – lågt räknat.

Till en del har det beror på externa faktorer, som den stora flyktingvågen 2015 och coronapandemin de senaste åren. Men rätt mycket beror på det instabila parlamentariska läget och det skakiga regeringsunderlag han haft att lita till särskilt den senaste mandatperioden. Med samarbetspartier som i flera fall varit mer intresserade av att positionera sig själva och driva igenom egna favoritpunkter, inte av att i verklig mening samarbeta kring en gemensam regeringspolitik.

Ofta nog med just politisk kris som följd.

Jag har arbetat direkt med två socialdemokratiska statsministrar och på tämligen nära håll kunnat följa en tredje. Ingen av dem har haft en så hopplöst tung uppgift som Stefan Löfven. Och då har dessa tre inte haft det direkt kris- och bekymmersfritt, de heller. 

Det är mot den bakgrunden Stefans Löfvens insats ska bedömas. Inte mot hur socialdemokratisk politik idealt borde ha sett ut, utan mot de faktiska förutsättningar som gällt. Och som riksdagsmajoriteten sett ut har det egentligen inte funnits förutsättningar alls för S-politik. 

Men regeringen Löfven har, faktiskt, i flera avseenden lyckats driva just det. Och i andra fall åtminstone kunnat dämpa de mest negativa inslagen i frågor där eftergifter för borgerliga samarbetspartner varit nödvändiga. 

Att det inte lyckats varenda gång får ses som en ofrånkomlig del av det egna minoritetsläget.  

Det är mot den bakgrunden Stefans Löfvens insats ska bedömas. Inte mot hur socialdemokratisk politik idealt borde ha sett ut, utan mot de faktiska förutsättningar som gällt.

Det finns svårsmälta inslag i januariavtalet. Men med en borgerlig regering hade de sannolikt genomförts ändå – tillsammans med en del annan borgerlig politik som vi nu i alla fall slapp. I mycket tack vare Löfvens förhandlingsskicklighet. Det är, som sagt, den verklighet mot vilken hans insatser ska bedömas. För mig är de värda odelad respekt.

Och om han nu efter tre år av ständigt återkommande krisförhandlingar med föga samarbetsvilliga samarbetspartier, och direkt efter den senaste omgången ställts inför nya ultimativa men oförenliga krav från dem, börjat tycka att tack men nej tack, inte nu igen, inte en gång till, nu räcker det, nu är måttet överfullt – så är det mer än begripligt. 

Det parlamentariska läget är förändrat nu när januariavtalet i praktiken inte gäller längre. Med ett år kvar till nästa val kommer väl sannolikt de olika partiernas strävan att positionera sig inför det att öka ytterligare, och med det instabiliteten. Och hur ska den socialdemokratiska strategin i riksdagen se ut i det läget?

Det är en regerings ansvar att lägga fram ett budgetförslag, som är realistiskt i förhållande till de ekonomiska förutsättningarna och som har likaså realistiska möjligheter att gå igenom riksdagen. Alternativet, en ren högerbudget, är inget att önska sig.

Det innebär alltså att det krävs förhandlingar med andra partier, något som i sin tur förutsätter att de får igenom vissa av sina krav. Det krävs alltså fortfarande kompromisser. 

Men socialdemokratin har ändå en viss ökad rörelsefrihet nu när man inte längre är bunden av några formella samarbetsavtal – och dessutom har behov av att vara tydlig med var partiet egentligen står. Socialdemokratin borde därför välja ut några tunga frågor att profilera sig på, frågor som har klar socialdemokratisk prägel och samtidigt svarar mot tydliga väljaropinioner. En sådan fråga handlar om marknadsintressena i välfärdssektorn, en annan om att permanenta de temporära förstärkningar av trygghetsförsäkringarna som gjorts under coronaepidemin.

På liknande sätt kan S utnyttja friheten från januariavtalet till att säga nej till sakligt mycket illa underbygga förslag från borgerligt håll – typ omgörningen av arbetsförmedlingen eller ännu fler rutavdrag. Även det är ju ett sätt att visa vad partiet står för.

Men att falla på en sådan budget, med saklig tyngd, tydlig socialdemokratisk prägel och som är i linje med stora väljaropinioner är ingenting socialdemokratin skadas av. 

Eller sammanfattningsvis, strategin borde vara att kombinera ansvarstagande och förhandlingsberedskap med tydliga ställningstaganden i frågor som kombinerar saklig tyngd med idémässig kärna.

Visst, det finns klara möjligheter att en sådan budget inte kommer att gå igenom riksdagsvoteringen. Men att falla på en sådan budget, med saklig tyngd, tydlig socialdemokratisk prägel och som är i linje med stora väljaropinioner är ingenting socialdemokratin skadas av. Snarare ökar de utsikterna till ett hyfsat valresultat nästa år.

Vi kommer inte undan nödvändigheten av ett trovärdigt program mot den kriminalitet som med fullt fog oroar väljarna i dag – både därför att den är ett problem, och därför att det inte finns något skäl att ge högerlocket möjlighet att vinna valet på att exploatera den oron. Men utöver det måste vi för att göra ett bra val och ha stark legitimitet i de frågor kring välfärdspolitiken som också ligger högt på väljarnas lista över viktiga valfrågor.

Och det kräver att vi visar att vi vågar ta strid för dem.

Annons: