Replik: Tvåstatslösning kräver empati med både Israel och Palestina

Arabiska demonstranter bränner varor som tagits från judiska hem i Jerusalem, 6 december 1947. Judiska butiker och hem i kvarteret attackerades och några sattes i brand. Foto: Pringle/AP/TT

En ovilja att känna empati med både israeler och palestinier är en säker vilja till ökad konflikt, skriver Kristofer Åberg från Socialdemokratiska Israelvänner.

Carl Lindberg skriver i AiP 2/4 (nr 24) att ”Israels förtryck av palestinierna har pågått i över 75 år”. En sådan ansats, och Lindbergs ensidighet, är ett utmärkt recept för hur Sverige skulle bli irrelevant i framtida fredsförhandlingar. Sverige kommer aldrig kunna påverka situationen om man undanhåller allt som kan skapa sympati med den judiska sidan, och på sedvanligt manér i stort sett bara angriper Israel.

Ett stort missförstånd är att konflikten skulle ha börjat när Israel grundades, 1948. Lindberg undanhåller då att det var den arabiska sidan som först vägrade följa FNs delningsplan, sedan startade ett inbördeskrig redan 1947. Den judiska sidan förhöll sig mestadels defensiv under detta krig. I maj 1948 anslöt sig arméerna från ett flertal arabiska regimer. Arabförbundet deklarerade då: ”Detta kommer att bli ett utrotningskrig, en massaker, som kommer att bli lika omtalad som den mongoliska massakern och korstågen.”

Detta försök att (bara ett par år efter Förintelsen), på nytt deklarera att judarna skulle förintas – det visade återigen på behovet för en egen judisk stat. De var tvungna att ha ett eget hemland där de kunde känna sig trygga. Våldet hade förekommit i århundraden i Ryssland och Europa samt i de länder i Mellanöstern och Nordafrika som judarna bott i.

Även i det som i dag är Israel och Palestina utsattes judar för rasism och omfattande våld långt innan 1947/1948. Under paroller som ”Vi ska dricka judarnas blod” plundrades 1920 judiska butiker; det förstördes synagogor, judar stenades till döds och judinnor blev våldtagna. Händelserna 7 oktober i fjol var alltså inte något nytt. Nya attacker ägde rum året därpå, 1921. Högerextrema arabiska grupper gick då till attack i Jaffa mot bland annat judiska 1 maj-demonstrationer. Sammanlagt under året dödades 88 personer. 1929 utfördes ännu en rasistisk massaker i Hebron, där nästan 70 judar dödades. Årtiondet därpå var ännu värre. I en ”revolt” som pågick mellan 1936 och 1939 dödades 547 judar. En av de drivande var återigen den palestinske ledaren Haj Amin al-Husseini (som senare kom att samarbeta med Nazityskland).

Detta våld har fortsatt decennium efter decennium, med allt från flygplanskapningar till självmordsbombningar. Ett vanligt missförstånd är att terrorn utförts som protest mot ockupationen av Västbanken och Gaza. I många fall, likt 7 oktober, utförs terrorn snarast för att stoppa fredsuppgörelser (nu med Saudiarabien). Fred innebär att Israel blir kvar, och det går helt mot Hamas vilja.

Ska vi vara relevanta så kan vi heller inte nyttja helt föråldrade argument. Lindberg levererar ett antal. Ett av dessa är att Israel har bosättningar i Gaza. Dessa utrymdes för nästan 20 år sedan. Det påstås också att bosättningarna på Västbanken ”utgör en stor andel av området”. Verkligheten: De utgör ett par procent. Ett annat föråldrat argument är att alla bosättningar måste utrymmas. Arabförbundet har, också för nästan 20 år sedan, kommit med förslag på hur konflikten ska lösas, i Saudiinitiativet. Där inkluderas att de bosättningar närmast Israel byts ut mot israeliskt land på annat håll (som blir palestinskt). Samma formula finns i Genèveinitiativet, ett fredsinitiativ där palestinska och israeliska fredsivrare samarbetat för att utveckla hur en tvåstatslösning kan se ut i praktiken.

En ovilja att känna empati med både israeler och palestinier är en säker vilja till ökad konflikt. Vi måste i stället mixa Göran Perssons solidaritet med Israel med Sten Anderssons solidaritet med Palestina!

Kristofer Åberg, Socialdemokratiska Israelvänner.

Kristofer Åberg
Socialdemokratiska Israelvänner

Läs Carl Lindbergs debattartikel här