Johan Sjölander: Regeringens politik ekar tomt

Häromveckan deklarerade justitieminister Gunnar Strömmer att kravet på så kallat danstillstånd ska avskaffas. Från och med i sommar ska det alltså inte längre vara olagligt att låta människor spontant ställa sig upp och ta en svängom på en lokal utan vederbörligt tillstånd. Jublet från ungmoderater och timbroiter lät inte vänta på sig. Det är lätt att förstå glädjen. Den som sökt efter någon typ av frihetlig tendens av klassiskt liberalt snitt i den nuvarande regeringens agenda har behövt leta med förstoringsglas. Längtan var rimligen enorm. 

För två saker slår en med den nuvarande högerregeringen. Det första hur tomma på politiska idéer de är. Och det andra hur de få idéer de trots allt har när de väl dyker upp i påfallande hög grad handlar om att stärka statens makt. 

Det blir uppenbart när det kommer till kriminalpolitik och integration, som i Tidöavtalets värld tenderar att flyta samman. Det genomgående temat i politiken är att statens grepp om samhället ska stärkas. Det är mer än bara att antalet offentliganställda i form av exempelvis poliser ska utökas. Vi kan även räkna in kontroversiella förslag som att skol- och bibliotekspersonal ska ha anmälningsplikt för att komma åt papperslösa invandrare eller visitationszonerna. Statens kontrollmakt ska tränga djupare in i samhället, det ska bli svårare att komma undan det vakande ögat. 

Kanske kan vi se någon form av liberal tendens kvar i att regeringen åtminstone i någon mån försöker skydda sina egna väljare från de ökade statliga befogenheterna. Visitationszonerna kan väl förstås så. Det är möjligt att argumentera för att den typ av tung organiserad våldsbrottslighet som plågar Sverige kräver nya polisiära befogenheter. Men det är svårare att förstå varför vissa områden ska undantas detta. Om det inte tolkas som en övertydlig signal till de egna medelklassväljarna: det är inte dig vi är ute efter. 

Den här nya höger-etatismen blir nästan ännu mer intressant när vi kommer till regeringens andra politiska fråga (av två), energipolitiken. Expressens Anna Dahlbäck är en av de som mest klarsynt formulerat detta. I en ledarartikel med den triumferande titeln ”Svenska folket har insett att vänstern hade fel” konstaterar hon segervisst att ”landets elförsörjning inte en fråga som ska avgöras av snäva lönsamhetskrav på marknaden. Det är tvärtom en statlig kärnuppgift att se till att elsystemet är robust i alla delar av landet vid alla sorters väder.”

Svensk höger utgörs sedan länge av ett märkligt äktenskap mellan liberala och konservativa krafter. Det slående med regeringen Kristersson är därför egentligen inte den konservativt lutande etatismen, utan att allt annat saknas. Det där liberala projektet bakom går inte ens att ana. 

Johan Sjölander

Det är på många sätt en uppseendeväckande formulering. Högerns ideologiska seger kommer alltså till uttryck i att tron på marknadslösningar på strategiska områden kasseras. Nu ska vi nog inte sätta likhetstecken mellan Expressens ledarsida och högerregeringens egna företrädare. De senare skulle nog inte uttryckt sig så. Men det ligger ändå något slående i resonemanget. Hela nerven i kärnkraftsdebatten handlar ju onekligen om att staten nu ska peka med fast hand framåt. 

Svensk höger utgörs sedan länge av ett märkligt äktenskap mellan liberala och konservativa krafter. Det slående med regeringen Kristersson är därför egentligen inte den konservativt lutande etatismen, utan att allt annat saknas. Det där liberala projektet bakom går inte ens att ana. 

De unga nyliberaler som år 1990 brände sina folk- och bostadsräkningsblanketter i protest mot den statliga kontrollmakten känner sig rimligen väldigt främmande inför dagens högerregering. Det är en sak. Men det handlar om mer än det. Om Carl Bildt var ideologen som drev igenom ett liberalt systemskifte så var Reinfeldt strategen som omformade det svenska samhället med avdrag och subventioner. I regeringen Kristersson ser vi varken Bildts reformiver eller Reinfeldts målmedvetenhet. 

Detta innebär verkligen inte att de gått till vänster. Fortfarande försvaras vinstuttaget ur välfärden. När civilministern kommenterar de enorma problem den svenska välfärden står inför blir det med ett klämkäckt krav på ytterligare effektiviseringar, att de hårda tiderna ska mötas med att lärare, undersköterskor och läkare springer fortare, inte ytterligare pengar. Och det är fortfarande en regering som med provocerande nonchalans prioriterar skattesänkningar för de som tjänar bäst framför höjt barnbidraget till alla barnfamiljer. När tiderna blir tuffa lämnar man obekymrat den vanliga Medelsvensson i sticket. 

Men det är framför allt en regering som saknar idéer. Så kommer det inte kunna bestå. Någonstans kommer även denna regering avkrävas svar på vad de vill bortom högre straff, minskad migration och mer kärnkraft. Och det blir i så fall ett agerande baserat på en illa förberedd kompromiss, ingen uttänkt plan.

Tanken går närmast till vilsenheten hos de borgerliga regeringar som satt runt skiftet 1970–80 tal. Kanske har det med just den här regeringen att göra. Dess person- och partisammansättning. Kanske med själva tiden. Det nyliberala projektet har kraschat och tappat sin lyster i andra länder än Sverige. 

Kontentan är dock denna: det ekar tomt. Förutom att vi ska få dansa, då. 

Johan Sjölander är verksamhetschef för Tankesmedjan Tiden