Johan Sjölander: Reformism är att successivt förskjuta maktbalansen
Något rör sig i det svenska samhället. En sorts maktens kontinentalplattor som flyttar på sig. För arbetarrörelsen är det dåliga nyheter. En högerregering och växande arbetslöshet är en giftig häxbrygd för den som värnar löntagarnas intressen.
1981 publicerade Walter Korpi boken ”Den demokratiska klasskampen”. Denna lite bortglömda klassiker är fortfarande oundgänglig om du vill förstå hur politik fungerar på riktigt.
Korpis utgångspunkt är något han kallar för en maktresurserteori. Det innebär att han distanserar sig såväl från liberala teoretiker som traditionellt marxistiska. Till skillnad från liberalerna argumenterar han för att samhället inte kan förstås som ett antal jämbördiga intressen som möts och balanseras på en marknad. Tvärtom finns det även i den svenska välfärdsstaten stora maktskillnader.
Men till skillnad från de ortodoxa marxisterna menar han att det också är fel att därför se det borgerliga samhället som helt styrt av ”den härskande klassens” intressen. Tvärtom kan maktförhållanden mycket väl förskjutas fram och tillbaka i en form av dynamiskt spel. Vad han presenterar är, om man så vill, en teori för att förstå reformismen som politisk strategi.
Så kan han förklara den period av minskade klyftor som kännetecknade inte minst Sverige från säg 1930-talet fram tills att boken skrevs. Hans tolkning av den så kallade Saltsjöbadsandan och vad vi i dag kallar den svenska modellen är belysande.
Korpi menar att Saltsjöbadsavtalet inte på något sätt upphävde den underliggande klasskampen. I stället handlade det om att skapa ett institutionellt ramverk som formaliserade en ny maktordning. På 1920-talet var Sverige ett av de hårdast strejkdrabbade länderna i världen. Men en ökad facklig organisering tillsammans med den viktiga faktorn att socialdemokratin erövrade regeringsmakten och förde en politik för full sysselsättning bidrog till en ändrad maktbalans. Resultatet blev en ny kompromiss mellan arbete och kapital, arbetsfred och en lång period av ökat välstånd för svenska löntagare.
Lugnet på ytan innebar inte att striden var över. En viktig poäng är att maktresurser inte nödvändigtvis behöver användas för att spela roll. En fackförening måste exempelvis inte nödvändigtvis faktiskt gå ut i strejk för att få sin vilja igenom, det kan räcka med att den skulle kunna göra det. Och slutsatsen av det är att den där maktkampen, balansen, den demokratiska klasskampen om man så vill, inte behöver vara öppen och tydlig. Det finns också någon form av tyst anpassning till faktiska maktförhållanden som kan ske utan någon öppen konflikt på ytan.
När ”Den demokratiska klasskampen” skrevs i skiftet mellan 70- och 80-tal knakade den dåvarande samhällsmodellen redan i fogarna. Sverige hade en borgerlig regering och näringslivet mobiliserade. Bland annat startades den marknadsliberala Tankesmedjan Timbro 1978 och kampen fördes även på idéernas arena, något som bland annat beskrivits i Kristina Boreus doktorsavhandling med det träffande namnet ”Högervåg” från 1994.
Den tid Walter Korpi bara kunde ana konturerna av 1981 har sedan dess blivit den verklighet många av oss växt upp i. I botten präglas det svenska samhället fortfarande av maktkampen mellan arbete och kapital. Relation dem emellan påverkas av olika faktorer. Facklig organisering, ekonomins funktionssätt, näringslivets strategier, hur den politiska makten ser ut. Allt detta påverkas i sin tur av annat; teknikutveckling, globalisering, segregation, vad Korpi antydningsvis kallar ideologi och vi kanske skulle benämna tidsanda eller hegemoni.
Mycket har hänt sedan 1981. Vi har vant oss vid vad som för bara några årtionden sedan skulle kallats massarbetslöshet. En grå sektor som rör sig från ren kriminalitet till bara extremt otrygga anställningar har växt fram.
Den svenska fackföreningsrörelsen är fortfarande stark men kämpar med sin organisationsgrad, särskilt i vissa sektorer. Och på det politiska planet är den socialdemokratiska närmast hegemoniska dominansen från perioden 1930–70-tal långt borta. Den där tysta anpassningen mot ökad jämlikhet har de senaste årtiondena förbytts i en lika tyst anpassning till det motsatta.
Och nu har vi alltså en högerregering på randen till en lågkonjuktur. Den underliggande utveckling mot ökade klyftor vi levt med under lång tid nu riskerar att accelerera än mer när maktbalansen förskjuts ytterligare.
Behovet av motstrategier är akut. Och de måste vara fackliga, politiska, organisatoriska och ideologiska. Innehålla sådant som stärker löntagarnas intressen strukturellt och strategiskt: på arbetsmarknaden men också i samhället i stort.
Reformism handlar inte om att slänga ur sig aldrig så välmenande förslag på förbättringar, utan om att successivt förskjuta maktbalansen. Detta är i mycket ett praktiskt arbete. Det kommer kräva skit under naglarna.
Men arbetarrörelsens måste också förstå sin egen tid. Förstå spelplanen. Den typ av analyser Walter Korpi bidrog med i sin bok behövs mer än någonsin. Inte bara för att förstå, utan också för att kunna förhålla sig och i förlängningen förändra.
Johan Sjölander är verksamhetschef för Tankesmedjan Tiden
