Nina Wadensjö: Var får samtal och eftertanke plats?
Det är så lätt att vara tvärsäker. Och nu går det dessutom väldigt fort att uttrycka sin tvärsäkerhet, det är bara att skriva något på Facebook så vet alla vad du tycker.
Själv har jag upptäckt hur jag allt mer sällan uttrycker mig tvärsäkert. Till viss del beror det säkert på något så småtråkigt som att jag blivit äldre och insett att det är svårt att vara riktigt säker på någonting alls överhuvudtaget. Det är ärligt talat en ganska bra känsla. När jag var yngre ledde mina snabba ställningstaganden ibland till att jag drog förhastade slutsatser eller sårade andra. Det är inget jag är stolt över, lika lite i dag som då det hände.
Men främst tror jag att min tveksamhet beror på all den tvärsäkerhet jag möter från morgon till kväll i krönikor, ledartexter, debatter och framförallt i sociala medier. Var finns det utrymme till resonemang, ambivalens och eftertanke när det enda som gäller är att tycka rätt? De senaste veckorna har gett mig flera tydliga exempel på hur problematiskt det kan bli när åsiktskorridoren snabbt blir väldigt trång.
Mailet från Åhlens City
Ett exempel är det utskällda mailet från Åhléns City om utförsäljningen av rökskadade varor efter terrorattentatet på Drottninggatan. Jag var själv mottagare av mejlet, läste det och tänkte att det var fint skrivet men att passagen om just rean kändes lite tondöv. Andra läste bara den biten av mejlet, och snabbt var vreden på nätet väckt. Människor jag känner väl, tycker om och respekterar fördömde varuhuset och orden skam och bojkott dök upp redan i de första kommentarerna.
[blockquote author=”” pull=”normal”]Men rasade folk mest för att få rasa mot någon? [/blockquote]
Det dygnet satt det säkert några kommunikatörer och var väldigt ledsna och kanske rädda. Kort tid efter en händelse som skakat hela landet, och där Åhléns helt ofrivilligt hamnat i händelsernas centrum, hade de fått i uppgift att i ett och samma mail be om ursäkt, förklara varför varuhuset skulle hålla stängt och samtidigt berätta om den brandrea man beslutat hålla. Egentligen ett alldeles omöjligt uppdrag, och det är inte konstigt att det blev fel.
Men rasade folk mest för att få rasa mot någon? För att man den här gången ännu inte hittat någon att anklaga utöver terroristen. Statsministern, regeringen, polisen och allmänheten fick beröm för sitt agerande och landet samlades. Men frustrationen över det hemska som hänt måste få pysa ut någonstans, och denna gång var det Åhléns mail som blev en ventil för sorgen och vreden.
Bokmässan på tur
Efter det var det bokmässans tur. Och visst, det är förfärligt att en tidning som medverkar till hot mot journalister ska ställa ut på bokmässan i Göteborg. Ingen kan heller påstå att man skött detta skickligt, varken i år eller förra året. Men det är inte lätt när sådant här händer, det finns inte alltid en färdig plan eller strategi.
Det blev fel. Men när stora delar av kultur- och mediesverige skriver om skam och bojkott så tvingas bokmässan in i försvarsposition, argumentationen blir allt mer tilltrasslad och ännu fler felaktiga beslut riskerar att fattas.
Vi borde alla vänta lite med att ta till brösttonerna, försöka föra ett samtal i stället. Ofta blir det lättare att få till kloka beslut om man gör så. Bara den som känner sig helt och hållet fri från skuld kan ju kasta första stenen. Eller?
