Nina Wadensjö: Religionen hör inte hemma i skolan
När mina barn var små bodde vi i en förort till Stockholm. Miljonprogrammens hus höjde sig över asfaltsstigarna, och skolorna hade platta tak och stora skolgårdar. När det var dags för skolavslutning samlades vi i klassrummet, matsalen eller på skolgården. Där hölls det tal av rektor och lärare och vi föräldrar blinkade för att dölja tårar av nostalgi.
Jag kände mig hemma i den världen. När jag själv var barn gick jag också i skolor med platta tak, och barnen från hyreshusen och villorna delade både klassrum och fritidsgård.
LÄS MER: ”HBT-S: Dags säga nej till religiösa friskolor” / AiP
Så småningom blev jag förälder i en skola i Stockholms innerstad och mötte en helt annan värld än den i förorten. Skolans elever kom från resursstarka familjer, det ställdes höga krav och det fanns inga öppna platser för fria lekar. Stenstaden väntade direkt utanför skolans trappa och skolgården rymde bara några få av skolans elever.
[blockquote author=”” pull=”pullleft”]Och själv slutade jag att gå på barnets avslutning eftersom jag inte kände mig hemma i kyrkorummet.[/blockquote]
Där samlades lärare, elever och föräldrar i en stor och pampig kyrka när det var dags för avslutning. Eller – för att vara korrekt – hela skolan samlades inte alls i samma byggnad. Skolans judiska klasser hade en alldeles egen skolavslutning i en annan lokal. Alltså hade skolan två skolavslutningar. Och själv slutade jag att gå på barnets avslutning eftersom jag inte kände mig hemma i kyrkorummet.
Mina egna erfarenheter illustrerar hur komplicerat det är med såväl religion som tradition i skolan. Å ena sidan vill vi bevara de ritualer som vi själva har en stark relation till, å andra sidan vill vi att alla elever ska känna sig lika välkomna i alla skolor. Vi vill känna nostalgiska tårar bränna i ögonvrån samtidigt som vi vill att alla ska få vara med på lika villkor. Men det går inte att få båda sakerna eftersom Sverige är ett land där alla inte är likadana. Vi måste helt enkelt välja väg.
Det finns en alldeles utmärkt dokumentär om en skola i New York, Class Divide (går att hitta på HBO). I den säger en rektor att skolan är en av de få platser där man skulle känna igen sig om man gjorde en tidsresa från 1600-talet. Kyrkan är det andra rummet. När det gäller kyrkan är det begripligt, men när det gäller skolan borde alla våra varningsklockor ringa. Skolan måste både vara i ständig utveckling, men också stå emot tillfälliga reaktionära strömningar.
Att vi tillåter skolan att skilja på elever utifrån familjernas religiösa tro försvårar byggandet av en gemensam grund, den som är kittet i den svenska modellen. Religiösa friskolor är därför inte bara konstigt, det är rakt av dåligt.
Många av skolorna har funnits länge och är etablerade, något som exempelvis Liberalerna försöker lösa genom att hävda att befintliga religiösa skolor ska få fortsätta att verka. Men frågan är principiell och beslutet måste därför gälla alla oavsett driftsform eller om skolan är gammal eller ny.
Att vara politiker innebär att man ibland måste fatta impopulära beslut. Ett av dem är att sätta stopp för religiösa friskolor. Jag hoppas att man vågar gå ännu längre. Rensa bort religionen från alla skolans dagar, även när den kallas för tradition i stället för religion. Våra barn och vårt samhälle behöver en jämlik och modern skola där alla förväntas delta.
