Nina Wadensjö: När tar det eviga lånandet slut?

Lyxfällan. Namnet på tv-programmet är väldigt väl valt. För er som inte sett det är det ett program på TV3 där svenskar som levt väldigt mycket över sin budget blir uppläxade, upplärda och till slut uppmuntrade – allt i syfte att ordna upp deras privatekonomiska kaos. Det är svårt att låta bli att titta. Det är lite som att pilla på ett gammalt sår, man vet att man inte borde men man kan inte låta bli.

Det är lätt att förfasas över andras svårigheter, och det finns en skymt av klassförakt i detta. Programmens huvudpersoner tar mängder av snabba smålån för att klara en konsumtion som består av snabbmat, alkohol, tobak, skönhetsbehandlingar och heminredning. Ibland går pengarna till nätpoker, bilar eller teknikprylar.

Men konceptet är detsamma, någon ska läxas upp rejält för att i programmets slut ha färre prylar i hemmet, en riktigt snål budget att leva efter och som tröst en matkasse levererad varannan vecka. Programmet provocerar och känns alldeles för närgånget. Men oavsett hur integritetskränkande det är, säger det mycket om vår tid.

Den som är satt i skuld är icke fri. Så heter Göran Perssons bok från 1998. Det är en bok om hur han anser att statens finanser bör skötas, om vägen från underskott och kris till finanser i balans. Men det är också en bok om arbetarrörelsens tydligaste värderingar, den om att man ska vara skötsam. Göran Persson citerar sin egen mamma Karin: ”Man handlar inte förrän man har pengar i näven” och kopplar sin finanspolitik till de värderingar som format honom: ”Min stora motvilja mot skuldsättning bär jag med mig från mitt föräldrahem”.

[blockquote author=”” pull=”normal”]”Vi är ett skuldsatt folk.”[/blockquote]

Vi är ett skuldsatt folk. Och det är lätt att förfasa sig över de människoöden vi möter i Lyxfällan, kanske för att det är lätt att göra det. Men det är många fler som har stora skulder. Hushållens skuldnivå har närapå dubblerats jämfört med för tjugo år sedan när Göran Persson skrev sin bok. Men så länge räntan är låg kommer vi nog inte att se några dramatiska konsekvenser av detta.

Frågan är när detta ständiga lånande kommer att ta slut? Det är som om mamma Karins uppmaning om att vänta med att handla till dess att man har pengarna i näven helt har glömts bort i denna tid av ständig förnyelse. Det gamla slängs ut, det nya ska in – gärna varje säsong.

[blockquote author=”” pull=”normal”]”Det är ju bara att låna…”[/blockquote]

För några år sedan – när bostadsmarknaden i Stockholms innerstad var som hetast – var trottoarerna belamrade med säckar fyllda med nyss utrivna köksinredningar. Att göra om, rensa ut, starta på nytt var det alla förväntades göra. Då är det lätt att ryckas med även om man varken behöver, vill eller har råd. Det är ju bara att låna…

Sociala medier har inte gjort det lättare att avstå. Där kan alla visa upp de vackraste vinklarna, och det är lätt att ryckas med och se sitt eget liv som lite för torftigt och händelselöst för att duga. Lyckan finns i de andras bilder, de putsade fasaderna. Men när en sak är inköpt finns det alltid nya hål att fylla, det vittnar våra sprängfyllda skåp och garderober och ständigt påfyllda sopstationer och loppisar om.

Lyxfällan handlar inte bara om de personer som syns i rutan och deras berg av chips, läsk och pizzakartonger. Det handlar om oss alla. Kanske borde vi försöka få hjulen att snurra lite långsammare och fundera över om det lite halvtrasiga, misslyckade och avskavda i livet också kan vara okej att visa upp?