Nina Wadensjö: Den trumpska tonen finns även i vårt land
Det är något som skaver i mig. Det är en obekväm känsla som jag inte riktigt kunnat fånga förrän nu, valåret 2018. Det handlar om vår samtalston. Den har nämligen förändrats. Och det har jag blivit helt säker på efter en sommar som jag spenderat alltför stor del av på nätet och alltför liten del av på badstranden.
Förr påstods det ofta att ungdomen var ouppfostrad. Kanske sägs det numera också. Men det stämmer inte, det är inte främst ungdomen som är problemet. De äldre generationerna har gått före. Det är just nu en hämningslöst ouppfostrad ton i många av de miljöer där vi tidigare mötte varandra med respekt. I sociala medier uttrycker man hat, hot och gör hemska personangrepp.
Och när man tittar på personen som gömmer sig bakom hatet är det ofta en helt vanlig medelålders man med familj, hund, bil och jobb. Och som tydligen känner att det är nödvändigt att vråla ut grövsta tänkbara angrepp – i skrift. Frågan är om de skulle uttrycka sig på samma sätt i ett vanligt samtal.
Det här sättet att öppet uttrycka förakt är inget som bara sker i skymundan. Det görs även av dem som har makt, mycket makt. Ett bra exempel är Donald Trump. Hans oförskämdheter och ohederliga angrepp på journalister, motståndare och till och med medarbetare har vi numera blivit så vana vid att det är svårt att minnas hur det lät under Obamas tid.
[blockquote author=”” pull=”normal”]”Att en presidentkandidat skulle använda sig av det var oväntat, men överraskande effektivt.”[/blockquote]
Egentligen har Donald Trump lyckats fånga ett tonläge som redan var accepterat – delvis genom den dokusåpakultur som gjort honom känd, delvis genom språkbruket som många tillåter sig i sociala medier. Att en presidentkandidat skulle använda sig av det var oväntat, men överraskande effektivt.
De som var missnöjda eller kände sig marginaliserade hittade plötsligt ett språkrör för ilskan, för missnöjet, för hatet – en president som konsekvent avvisar fakta och logiska argument. Hans spelplan är en annan.
Men delar av den trumpska tonen finns även i vårt eget land. Delvis beror det på en sammanblandning av vad som är politik och vad som är person. När det ropas på tydligare konflikter och skiljelinjer inom politiken går många företrädare till attack mot motståndaren som person.
Och att förringa sin motståndare kan kännas skönt för stunden och stärker ofta ”de redan troende” – men konsekvenserna kan blir både ökat politikerförakt och minskat opinionsstöd.
[blockquote author=”” pull=”normal”]”Vill man själv bli respekterad ska man behandla sina motståndare med respekt.”[/blockquote]
Vill man själv bli respekterad ska man behandla sina motståndare med respekt. I det ryms även att inte skratta eller avfärda någon annan, så som Ulf Kristersson behandlade Isabella Lövin i en debatt i Aktuellt i början av augusti. Den debatten har lämnat en sur eftersmak; det blev ännu en gång tydligt att Ulf Kristerssons påstående om att han är den vuxne i rummet inte är annat än ett spel för gallerierna.
Nu startar valrörelsens kampanjarbete på allvar och valarbetare ger sig ut på gator och torg. Alla som knackat dörr eller delat flygblad vet att de flesta man möter är artiga och vänliga och att det bara är i undantagsfall som det blir riktigt otrevligt.
Låt oss hoppas att det är så även i år, men då inte bara i samtalen som förs under dörrknackningar och på torgmöten. Utan minst lika mycket under partiledardebatter, pressträffar och – viktigast av allt – i sociala medier. Håll hånet, hatet och föraktet borta så gott det går, helt enkelt.
