Nina Wadensjö: Bitter bismak i kärleken till Danmark

Halva jag är dansk. Det är mitt andra hemland, danskan är mitt andra språk. Ändå är jag väldigt svensk, född och uppvuxen här, med svenskt medborgarskap, en barndom fylld av svenska traditioner. Några års hemspråksundervisning i danska till trots, jag är svensk. Men jag älskar Danmark.

”Det har inte varit lika lätt att älska Danmark de senaste åren.”

Det har inte varit lika lätt att älska Danmark de senaste åren. Det finns ett mörker i den danska politiken, inte minst den politiska retoriken, som förskräcker. Och debatten har förflyttats, snabbt.

Det är som någon reporter sa på tv häromkvällen – invandringsfrågan blir alltid stor i danska valrörelser. Även detta år, trots att den danska valdebatten främst dominerats av klimatfrågan.

När detta skrivs har Danmark ännu inte gått till val. Jag vet inte hur det går. Men allt tyder på att det nya islamofobiska partiet Stram Kurs tar sig in i folketinget. Ett parti lett av en jurist, Rasmus Paludan, som använder sin yttersta förmåga för att ständigt ligga på yttrandefrihetens yttersta gräns, för att väcka hat och hyllningar utan att tystas ner. Han eldar upp koraner inlindade i bacon, han anordnar ”teckna Muhammed-dagar”, han vill förbjuda islam i Danmark. Allt är muslimernas fel.

”Stram Kurs är intressant på riktigt, men inte främst på grund av det islamofobiska budskapet.”

Stram Kurs är intressant på riktigt, men inte främst på grund av det islamofobiska budskapet. Det kunde ersättas med vilket hatfyllt budskap som helst, bara det är tillräckligt provocerande. Men partiet är en föraning om vad vi kan vänta oss i allt fler länder, en ännu mer förenklad variant av den populism vi redan sett. Över världen har allt fler extrema partier gått till val på vrede och hat, partier som få väljare förväntar sig verkliga politiska reformer och resultat av. Man röstar mot, inte för.

Det som gör Stram Kurs särskilt intressant är att det startade som ett Youtubefenomen. Det är ett parti som vuxit helt ur det nya opinionsbildningslandskapet, som från början samlat sin kraft kring aggression, populism och en slags raljant och grov humor som inte finns i det vanliga politiska samtalet. Det här sker dessutom nära oss, både geografiskt och kulturellt – även om Danmark och Sverige är betydligt mer olika än man kan luras att tro.

Jag tror att försvinnande få av Stram Kurs väljare inbillar sig att det verkligen går att förbjuda islam. Däremot tror de nog att systemet måste skakas om, att politiken inte fungerar, att demokratin inte är deras. Det är både skrämmande och sorgligt.

Men det finns något mer som skaver här. I Danmark har man under många år haft en helt annan debatt kring invandring och flyktingmottagning än vi haft i Sverige. Hårda förslag har lagts, ibland har det känts som en tävling i att markera tydligast, att vara den som går längst. Även Arbeiderpartiet har lagt förslag som vi inte skulle kunna tänka oss i den svenska politiska debatten.

”Jag har skrivit om det förr: det danska begreppet hygge är något som bara gäller för dem som ryms runt bordet.”

Jag har skrivit om det förr: det danska begreppet hygge är något som bara gäller för dem som ryms runt bordet. De som befinner sig i dunklet utanför stearinljusets sken ingår inte i det gemensamma.

Jag är fortfarande till hälften dansk, och stolt över det. Jag älskar Danmark och när jag kliver ner på perrongen på Köpenhamns Hovedbangård är det som om alla mina barndoms lyckligaste känslor väller in i mig. Nu är det sedan några år en känsla som har fått en sorgkant, en bitter bismak. Så kommer det att förbli, gissar jag. Oavsett valresultat.

Kommentar 2019-06-07
Stram Kurs hamnade under tvåprocentsspärren i det danska valet och kom med det inte in i Folketinget.