Nina Andersson: Slakten på public service ett hot mot demokratin

Längre ner kan vi läsa att ”För många har det blivit näst intill omöjligt att bedöma avsändare, gallra bland källor och budskap och veta vem man ska lita på. Som nation behöver vi rusta oss för att möta utvecklingen”. Jag kunde inte hålla med dem mer.

Samtidigt pågår Lars Trädgårdhs arbete med att ta fram en kulturkanon. Kulturminister Parisa Liljestrands tanke är att den ska kunna ”fungera som en enande kraft och möjliggöra för människor att göra bildningsresor och att i högre utsträckning förstå vårt samhälle i dag”. I en tid när de gemensamma lägereldarna – upplevelserna vi samlas kring och som sedan ingår i vår kollektiva referensram – blir färre ska vi genom en bestämd kanon hitta fram till titlar och verk som ska ge oss en känsla för vilka vi är och i vilket kulturellt landskap vi befinner oss.

Jag delar kulturministerns oro för både fake news och bristen på gemensamma referenser – båda (delvis) baksidor av ett allt mer fragmenterat och polariserat medielandskap.

Jag delar kulturministerns oro för både fake news och bristen på gemensamma referenser – båda (delvis) baksidor av ett allt mer fragmenterat och polariserat medielandskap. Så döm om min förvåning när jag läser i Journalisten och sedan också i Dagens Nyheter att det inte blir någon bred uppgörelse över blockgränserna kring public service. Skribenterna erfar att Tidöpartierna vill sänka anslagen (vilken en blygsam uppräkning i praktiken innebär), smalna av uppdraget, krympa innehållet riktat mot nationella minoriteter och öka kontrollen och möjligheten till ingripande åtgärder. Detta är vart och ett stora förändringsförslag men sammantaget innebär det en total omdaning, en slakt. Alla övriga partier reserverar sig mot kommitténs förslag.

Svensk politik har en lång och utmärkt tradition av att söka enighet och långsiktighet i frågor som försvar-, utrikes- och ja, mediepolitik. Det passar sig helt enkelt inte i en demokrati att den sidan som för tillfället innehar regeringsmakten ändrar spelreglerna för den granskande sektorn. Så har det varit – så verkar det inte längre vara. Det är ett politiskt misslyckade och ett stort problem för demokratin. Detta är i sanning ett paradigmskifte. 

Jag hoppas att Liljestrand får frågan på vilket sätt ett krympt public service bidrar till den för regeringen så viktiga ambitionen att få till fler lägereldar när det är just SVT och Sveriges Radio som många gånger står för dessa

Public service-kommittén presenterar sina förslag måndagen den 13 maj och då ges möjlighet att granska detta i detalj. Jag kommer sitta klistrad vid presskonferensen och jag förutsätter att Parisa Liljestrand får frågor om varför man å ena sidan är så oroad över att falska nyheter och AI-genererad propaganda sköljer över svenskarna, men å andra sidan vill strypa den trovärdiga källa som flest vände sig till under pandemin. Och jag hoppas att Liljestrand får frågan på vilket sätt ett krympt public service bidrar till den för regeringen så viktiga ambitionen att få till fler lägereldar när det är just SVT och Sveriges Radio som många gånger står för dessa.

Hoppet är som bekant det sista som lämnar människan och nu hoppas jag, nu ropar jag på den så kallade liberala garanten i Tidösamarbetet. Vi visste att SD skulle driva den här politiken, vi befarade att Hökmarks Moderater skulle göra det men att Liberalerna lånar sig till detta är ett monumentalt svek mot deras väljare och, får man anta, deras ideologi.

Mobilisera er Folkpartister – än finns det tid att stå upp för liberalismen och demokratin!

Nina Andersson är vd för Folkets Hus och Parker