Annons:
Annons:

När man äntligen får gå åt det håll man själv vill

Jag minns första gången jag skulle intervjua Stefan Löfven. Det var uppe på Rosenbad och jag satt och väntade utanför hans rum. Jag brukar inte vara nervös, men det var jag nu. Herregud, det var ju Socialdemokraternas partiledare och dessutom var han statsminister.

Plötsligt kom Stefan Löfven in i rummet och med de enkla orden: ”Hej du, sitter du här?” försvann min nervositet.

Den förmågan att se människor, att vara vanlig, att utstråla värme, verkar fler ha känt. När Stefan Löfven ska tackas av som Socialdemokraternas partiledare sent på lördagseftermiddagen på kongressen är det med bland annat ett fint filmat inslag. Från Hubertus i centrala Stockholm, Stefan Löfvens favoritrestaurang, som har mat som rejäl raggmunk med fläsk på menyn, där fackets företrädare tackar honom och hälsar kom snart tillbaka, artisten Jason ”Timbuktu” Diakité som ser fram emot att de ska ses igen, Sveriges kriminolog nummer ett Leif GW Persson som tipsar om hur man skapar sig ett schyst pensionärsliv, skolelever som vinkar fnittrande, Agneta i receptionen på Sveavägen 68 i Stockholm, svenska herrlandslagets förbundskapten Janne Andersson, och Centerledaren Annie Lööf som tackar för gott samarbete och säger att om man tagit i hand på något med Stefan Löfven, ja, då vet man att då gäller det också.

Och så Lars Winnerbäck då. En artist med integritet som verkligen känns allt annat än ”medsträvig”. Från det inspelade inslaget så står han plötsligt där på riktigt med gitarren i handen på stora scenen i kongressalen på Svenska Mässan i Göteborg. Denna novembereftermiddag som glidit över i kväll. Som med Lars Winnerbäck blir decembernatt när han framför låten med samma namn, en låt som tydligen är en av Stefan Löfvens favoriter.

”Sjung om värmen, sjung om ljuset
Sjung om ungarna i huset
De som går sin första rond
Sjung om stjärnorna och änglarna
Och allt som jag har glömt
Sjung om folk
Sjung om Amsterdam och London
För jag vet inte vart jag ska gå”
(Ur ”Decembernatt” av Lars Winnerbäck)

Kanske är det så Stefan Löfven nu känner. Säkert är det lite ovant, kanske lite läskigt, bra att Ulla finns där då, men framförallt antagligen väldigt skönt. Det vittnar väl Stefan Löfvens avslutningsord i hans avskedstal om:

”Jag måste få ge mig själv en dag
då min tanke får ströva fritt.
En dag då jag tar mitt första steg
och vet att det steget är mitt.
Jag vill vakna upp i ett eget rum
och resa mig upp och stå
på golvet en stund, och fråga mig själv
åt vilket håll jag vill gå.
Ett steg i sänder!
Och sedan ett steg till!
Det blir lustigt att se vad som händer
när man går åt det håll man själv vill.”
(Ur dikten ”Ingens hund” av Kent Andersson)

Efter alla år. Efter allt arbete. Efter alla ord på så låg nivå på sociala medier från motståndare klädda i politiska färger långt ifrån den röda färgen. Men Stefan Löfven stod upp emot dem. Han visade vad det betyder att tro på något och att alltid vara sann mot den övertygelsen. Tack för det, Stefan! Nu är du verkligen värd att helt och hållet få gå din egen väg.