Modiga borgerliga politiker som står upp mot skollobbyn saknas
Det finns en rolig, och sorglig, bild där Annie Lööf tittar på mig med djupa rynkor i pannan och en förtvivlad blick. Jag ser inte på henne utan talar oberörd i en mikrofon ut mot en publik. Den är tagen på en debatt om vinster i välfärden på Entreprenörskapsforum i mars 2017.
Under de senaste veckornas debatt om marknadsskolan har jag tänkt på den bilden. Vi var fem deltagare i debatten, fyra positiva till vinstdrivna aktörer i välfärden och jag ensam kritisk.
Det avspeglar ungefär fördelningen mellan dem som har betalt för att försvara dagens marknadssystem och vi som arbetar för rörelser som vill se en annan styrning.
Precis som i dagens skolmarknadsdebatt möttes jag av en hagelsvärm av argument – allt från känslomässiga till avancerat juridiska eller byggda på skruvad statistik. Ofta villospår bort från det som borde vara huvudfrågor: Vad är vår gemensamt finansierade välfärd till för? Bidrar sättet att organisera välfärden till att uppnå ändamålet?
Men det är märkligt att tonläget är lika högt i dag. Då fanns ett skarpt vinstbegränsningsförslag. Utredningen som väckt liv i debatten nu, SOU 2020:28 ”En mer likvärdig skola – minskad skolsegregation och förbättrad resurstilldelning”, föreslår varken vinstbegränsning eller ett avskaffande av marknadsskolan.
Tvärtom menar utredaren att förslagen är ”ett sista försök att inom ramen för nuvarande modell åstadkomma förbättringar vad gäller likvärdighet och kvalitet”. Kanske är detta marknadsskolans sista chans?
Skolföretagen ser det uppenbarligen inte så och alla borgerliga partier har tagit avstånd från utredningens förslag. Det fick en av utredningens sekreterare, professor Jonas Vlachos, att skriva en uppgiven Facebookuppdatering. Han konstaterar att fast förespråkarna i över tio år har sagt att skolmarknaden behöver reformeras, så ratas alla konkreta reformvårdande förslag. Att friskolor ska få lägre ersättning, eftersom de inte har samma ansvar som kommunerna att garantera skolplats till alla barn, ratas. Ett rättvisare skolvalssystem, där alla ansöker om plats samtidigt i stället för att resursstarka föräldrar ställer sina barn i kö, ratas. Ökad insyn ratas.
Det är här bilden blir sorglig. Det är svårt att se några andra skäl att avvisa förslagen än att de minskar skolföretagens möjligheter till stora vinster.
Flera borgerliga ledarsidor har ställt sig bakom utredningens förslag. Ändå saknas modiga borgerliga politiker som vågar stå upp mot skolföretagarlobbyn. Är det därför Annie Lööf ser så förtvivlad ut?
Ulrika Lorentzi är utredare av välfärdsfrågor på LO
