Erik Nilsson: Marknaden löser inte flyktingsituationen

Det fruktansvärda kriget i Ukraina orsakar nu den största flyktingströmmen i Europa sedan andra världskriget. Knappt har det svenska samhället hämtat sig från flyktingvågen under Syrienkriget och coronapandemins stora påfrestningar förrän vi står inför en ny utmaning av stora mått.

Hur många kommer fly? Var kommer de hamna och kommer de att stanna någon längre tid? Alla dessa frågor beror naturligtvis på krigets fortsatta förlopp.

Men vi måste förbereda oss för att många ukrainska flyktingar kommer till Sverige. EU har beslutat att aktivera det så kallade massflyktsdirektivet som innebär att alla ukrainska medborgare som flytt kriget automatiskt får uppehålls- och arbetstillstånd ett år (+ två år) i alla medlemsländer. De EU-länder som gränsar till Ukraina kan inte själva bära detta ansvar – på ett eller annat sätt måste någon form av kvoteringssystem införas inom EU.

På samma sätt kan vi inte låta marknaden styra flyktingarnas bosättning inom Sverige. Under förra flyktingkrisen gjordes misstaget att Migrationsverket genomförde gigantiska upphandlingar med fast dygnspris för entreprenörer som kunde erbjuda boende. Förutom att privata entreprenörer kunde tälja guld med täljkniv blev resultatet en orimlig koncentration av flyktingar till vissa mindre orter där lediga bostäder/lokaler till låga priser fanns – men däremot knappast någon bra arbetsmarknad eller kapacitet i de offentliga välfärdsystemen. Jag minns hur till exempel Lessebo kommun ökade sitt elevantal i grundskolan med 47 procent på ett år. Oerhört!

Marknaden kommer inte lösa denna fördelning och staten kommer inte heller klara mottagandet på egen hand. Kommunerna, företagen och civilsamhället måste mobiliseras för att klara denna omfattande uppgift. Det är i skrivande stund en smula oklart hur ansvaret för flyktingar i enlighet med massflyktsdirektivet ska fördelas. I en normal asylprocess är beslutet om uppehållstillstånd en tydlig vattendelare.

En lång rad rättigheter uppstår när en person fått uppehållstillstånd och en kommunplacering sker. Staten betalar ut ett schablonbelopp till den kommun där flyktingen formellt har mottagits. Dessa mekanismer fungerar inte per automatik enligt massflyktsdirektivet. Så får till exempel inte vuxna flyktingar rätt att läsa SFI. Med erfarenhet av förra flyktingvågen lägger jag följande förslag:

• Fördela flyktingarna mellan landets kommuner med hjälp av bosättningslagens nyckeltal, utifrån invånarantal, arbetsmarknadsläge och antalet redan mottagna flyktingar.

• Tilldela landets kommuner ett schablonbelopp per flykting och ge dem ansvar för SFI, samhällsinformation med mera. Då kan kommunerna i sin tur mobilisera företag och civilsamhället i närsamhället för att klara flyktingmottagandet.

• Ge landshövdingarna ett tydligt mandat att samordna de statliga myndigheternas insatser med länets kommuner.

Erik Nilsson är tidigare statssekreterare åt utbildningsminister Anna Ekström (S)