Maria Arkeby: Jag har umgåtts med döden
Jag har aldrig kunnat hantera döden. Har aldrig kunnat prata om den, se filmer om den och har således heller aldrig läst Bröderna Lejonhjärta. Tillika har jag varit förskonad från den hittills i livet. Till nu, när den trängde sig på och tvingade mig att umgås ett slag.
Min mamma gick bort för två veckor sedan efter att ha brottats med, och ibland vunnit över, ett sviktande hjärta under flera år. Som enda barnet har jag alltid oroat mig för mina föräldrars ålderdom. Inte bara för vad det skall innebära att ta avsked så småningom, utan också hur det skall vara att stå ensam i det.
Men jag var inte ensam. Så här i efterhand tar jag med mig tre saker från den dryga månad mamma låg på sjukhus; stödet från närstående, det enastående med svensk sjukvård och vikten av avslut.
Vi nordbor sluter oss gärna i oss själva och vi har en kanske rentav osund respekt för andras sfär och integritet. Vi vet inte hur vi ska hantera människor som smärtar och förstår således kanske inte heller vad det betyder att visa närvaro.
Så här i efterhand tar jag med mig tre saker från den dryga månad mamma låg på sjukhus; stödet från närstående, det enastående med svensk sjukvård och vikten av avslut.
Under den tid som mamma låg på sjukhus var mina närmaste avgörande. De som varje morgon skickade en kram via sms, ringde eller bara skickade ett symboliskt hjärta för att visa sin värme. Det var ovärderligt och aldrig påträngande.
Hör av dig när någon är ledsen. Ofta. Orkar dina vänner inte svara så gör de inte det. Men de känner din närvaro.
Jag erkänner att det fanns en oro när mamma blev akut sjuk, att de skulle ge upp om henne. En nästan 89-årig kvinna, om än ohemult pigg för din ålder, kom in med hjärtsvikt och var kraftigt påverkad av det.
Men det gjorde de inte. De körde ända in i kaklet. De gav henne sitt allt. Tills det inte gick längre. Då kom mamma till Akademiska sjukhusets hospice-avdelning. En plats som till naturen är något skrämmande.
Hit kommer människor för att dö. Och jag älskade att vara där. Mamma hade ett eget rum med fina möbler. Kateterpåsen låg i en handsydd liten väska med brodyr på. I köket var alltid ett pussel i gång och där stod hembakt fika.
Patienterna som ville ha serverades öl, vin och whiskey och hundar var varmt välkomna att hälsa på. Och personalen. Magisk.
Jag bad om att få ta ett kort på en undersköterska med förklaringen ”människor som betytt mycket för en skall man minnas”. Min yngsta sade; ”mamma det är så mysigt, jag skulle kunna jobba här”. Det, mina vänner är vad vi får för skattepengarna (även om samma region nu hotat att ta 400 kronor per ambulanstransport).
Mamma fyllde 89 år den 4 maj. Det kändes viktigt för mig att hon skulle få sin födelsedag, och det fick hon. Vi var där hela dagen, i tolv timmar. Vi pratade, spelade kort, åt mat, jag jobbade lite, vi såg på tv på kvällen och jag höll mammas hand.
Men den bestående känslan är det enormt vackra avsked vi fick på detta hospice på en åker utanför Uppsala.
Lika viktig blev plötsligt tanken ”det vore väl fasen också om hon skulle behöva dö på sin födelsedag”. Och det slapp hon. Men hon gled längre och längre bort från oss under eftermiddagen och kvällen. Jag och elvaåringen kramade henne hejdå sent på kvällen, pappa stannade.
Tidigt på morgonen den femte somnade hon in. Jag är ledsen, saknar henne och sorgen kommer att gå i vågor. Men den bestående känslan är det enormt vackra avsked vi fick på detta hospice på en åker utanför Uppsala. Jag inser att det inte är alla förunnat.
Jag kommer att minnas den dagen i resten av mitt liv och jag är så enormt tacksam för den värme och respekt svensk sjukvård visade mamma och oss.
Maria Arkeby
Biträdande verksamhetschef Tankesmedjan Tiden
