Marcus Wennerström: Jag vill ha ett ledarskap som inte kastar skuld

Med statsminister Ulf Kristersson i spetsen har regeringen valt en väg där lojalitet och en vilja att dö för sitt land förutsätts. Foto: Ulf Palm

Vi hade kunnat få höra budskap om vikten av att tillsammans bygga ett robust samhälle. I stället får vi höra att det finns medborgare som inte vill försvara oss och där deras rätt till medborgarskap åtminstone indirekt ifrågasätts. Det skriver riksdagsledamoten Marcus Wennerström (S).

Som tjänstledig kommunal Trygghets- & säkerhetschef är det inte utan viss behållning jag i år har tid att följa en del av sändningarna från Folk och Försvar i sälen. Totalförsvaret är det nya svarta och vi får ta del av statsrådens analyser som gör gällande att det kan bli krig i Sverige; att gängen är systemhotande; och allt kröns av att statsministern sår tvivel i försvarsviljan hos invandrade medborgare.

Då påminns jag om ett möte jag hade i min allra första valrörelse som aktiv socialdemokrat. Året var 2014 och vi kampanjade i Gottsunda, en stadsdel i Uppsala som tills nyligen var uppsatt som särskilt utsatt område. I centrum sprang jag på en liten grupp barn i cirka 10-årsåldern. En flicka i gruppen frågade snällt vad jag gjorde där och när jag sa att jag var politiker och kampanjade inför valet ställdes den uppenbara frågan: ”för vilket parti?”. När jag svarade Socialdemokraterna kontrollfrågade hon att hon hört rätt, att jag inte var sverigedemokrat. När jag undrade varför var det snabba svaret ”för de vill inte ha såna som oss i Sverige”.

Tufft för en 10-åring att bära den känslan. Än tuffare att jag inte kan påstå att de inte hade rätt.

Så här tio år senare ingår det partiet i regeringsunderlaget. Decenniet har knappast bjudit den nu cirka 20-åriga flickan skäl att omvärdera sin uppfattning om deras syn på henne. Ändå vill jag tro att hon i dag, efter genomgången skola, kanske följt av vidare studier eller jobb, har kunnat bygga upp en känsla av att vara del i samhället, men det är ju långt ifrån självklart.

Med statsministern i spetsen har de valt en väg där lojalitet och en vilja att dö för sitt land förutsätts. Där den som ifrågasätter eller på något sätt tvekar misstänkliggörs. Där alla som inte är övertygade är förrädare.

Marcus Wennerström

Och någonstans i myllret av besked om behovet av skyndsam upprustning och hotet från öst finns en viktig vattendelare där jag på riktigt bekymras över hur statsråd efter statsråd lägger fram budskapet. Där vi hade kunnat få höra budskap om vikten av att tillsammans bygga ett robust samhälle som alla vill försvara lägger ministern för civilt försvar ut texten och påstår att kommuner, regioner, företag och allmänhet ligger och väntar. Vi får höra att det finns medborgare som inte vill försvara oss där deras rätt till medborgarskap åtminstone indirekt ifrågasätts.

Jag är väl medveten om att det saknas pengar. Jag är fullständigt övertygad om att många kan göra mer. Men jag är högst tveksam till att det statsråden nu gör i Sälen på något sätt stärker försvarsviljan. För någonstans är det väl i synen på om försvarsvilja är något som staten ska kräva eller förtjäna som också kommer kunna att avgöra om vi når målet. Bilden jag får från Sälen är tyvärr att regeringen valt fel väg. Med statsministern i spetsen har de valt en väg där lojalitet och en vilja att dö för sitt land förutsätts. Där den som ifrågasätter eller på något sätt tvekar misstänkliggörs. Där alla som inte är övertygade är förrädare.

Så vad vill jag då? Jag vill se en antydan till att vi tillsammans ska lösa en utmaning vi tack och lov inte behövt hantera på väldigt många år. Jag vill ha ett ledarskap som vågar stå för de osäkerheter och utmaningar som omvärldsläget innebär utan att kasta skuld kors och tvärs. Jag vill höra att grunden för detta ligger i en stolthet över det samhälle som vi tillsammans bygger.

Kanske vill jag också beställa ett delbetänkande från försvarsberedningen med titeln ”Tillsammanskraft”.

Och så vill jag ha en annan statsminister.

Marcus Wennerström (S)
ersättande riksdagsledamot