Annons:
Annons:

Malin Malm: Varför ska det vara så svårt att bilda familj i det här landet?

En vän skrev till mig en kväll att hon kände sig bedragen. Jag frågade på vilket sätt.

”Att jag har min karriär men ingen familj. Att jag gick på den lätta. Vad är det ens med det?”

Ja, varför ska det vara så svårt att bilda en familj i det här landet? I alla fall om du inte vill att ditt barn växer upp som en av de 18 procenten som lever i relativ barnfattigdom.

Så här drömmer högern att klassresan ska se ut: 

Välj rätt program på rätt gymnasium. Studera hårt. Välj rätt universitetsprogram på rätt universitet. Studera ännu hårdare. Sök ett arbete med bra löneutveckling (glöm inte att öva löneförhandlingen med dina vänner eller att gå in på för låg lön är en kvinnofälla! #GirlBoss). Urbaniseras, allra helst till Svenonius trygga famn i Stockholm. För du vill väl ha ett jobb?

Gnäll över att lönen du får ut inte nog representerar åren du studerat.

Spara. Spara. Spara.

Med disciplin har du kanske en lägenhet fem–tio år senare. Då kan du leva. Då skymtar äntligen förutsättningarna för familjebildningen vidhorisonten. Klassresan, oavsett om det sker kollektivt som klass eller individuellt betyder ingenting när man inte kan bryta sig in.

Skriv en motion! Det hade varit svaret i ett annat decennium. Driv den. Förlita dig på att vreden delas av många. Det gör den nämligen: Hyresgästföreningen säger att 200 000 unga vuxna bor ofrivilligt hemma. 12 procent av hemmaboende unga vuxna har inte ens ett eget rum, det så många säger är så viktigt för att bli en fungerande individ.

Som när unga socialdemokrater drömde om en miljon nya bostäder på tio år. Gud, det låter för stort för att vara sant. Men orden ”bygg fler hyresrätter” känns för futtiga att ta i munnen. De har upprepats under alltför lång tid med alltför lite tyngd bakom dem.

För vi lever inte i ett annat decennium. Nej, tyvärr lever vi på 20-talet. Där sociala ingenjörskonsten är död, där ekonomiska konkurrensen är stenhård i en intensivt globaliserad marknadsekonomi och där en enpartistat på andra sidan världen köper in sig i våra vårdcentraler. Så i stället får vi långa diskussioner om sparplaner och kvoter. Kapitalplaceringar och karriärval. 

Det feministiska slagordet ”det privata är politiskt” har blivit ”det politiska är privat”.

Det feministiska slagordet ”det privata är politiskt” har blivit “det politiska är privat”. Vardagens politiska problem är förminskade till den privata sfärens angelägenheter. Det är en röd tråd genom marknaderna oavsett namn: bostadsmarknaden, arbetsmarknaden, till och med skolmarknaden. Samtliga dysfunktionella. Samtliga en högerns experimentverkstad. Inte konstigt att de flesta landar i att se till eget hus främst.

Men vår samtid kräver en återupprättad politik. Klimatkrisen visar att vi är ömsesidigt beroende av varandra, att vår privata klimatångest inte löses på marknaden. Den perverterade drömmen om klassresan som visas i droghandel och grov brottslighet gör att till och med nyliberaler ser staten som viktigt verktyg. Enorma industrier etableras utanför storstadsregionerna och nästan hälften av unga är villiga att flytta till jobben, bara vi ger dem förutsättningarna. Det är en potentiell väg till en ordning där hela landet är i bruk, långt ifrån Alliansens dröm om de globala storstädernas företräde före alla andra intressen. Där de som längtar efter rad- eller småhus inte behöver spara i decennier. Där lägenhetskön inte slingrar sig fullt lika lång.

De politiska visionerna är återigen på modet. Kraven är rätt ödmjuka: gör livet lättare. Se till att folk har någonstans att bo, att arbeta, att leva utan att känna otryggheten i alla dess former konstant betunga en. Det handlar om livskvalitet. Det, om något, är socialdemokratins planhalva.

Malin Malm är ordförande för S-studenter