Maja Fjaestad: Vetenskap och politik är ömsesidigt beroende
Det finns ett stort och allmänt stöd för tanken att politik ska bygga på vetenskap och evidens, och att politiker ska vända sig vetenskapen för råd. Internationellt finns det också många olika sätt att organisera vetenskaplig rådgivning till regeringar.
Justin Trudeau fick rubriker när han som en av sina första åtgärder som premiärminister i Kanada utsåg en chief science advisor. I Nederländerna finns ett oberoende vetenskapligt råd och i Tjeckien finns ett särskilt sändebud för teknik och vetenskap. Inom EU-systemet finns en etablerad och välorganiserad mekanism för science advice, där frågor via kommissionen delas ut till vetenskapliga rådgivare via ett fördefinierat system.
Alla EU-kommissionärer kan när som helst begära vetenskaplig rådgivning från Scientific advice mechanism. Gruppen av vetenskapliga chefsrådgivare kan också föreslå att kommissionen begär vetenskaplig rådgivning i en specifik fråga – om det dyker upp nya vetenskapliga rön eller tekniska utvecklingar som är relevanta för policy.
På EU-nivå finns också Europeiska kommissionens gemensamma forskningscentrum (JRC) med tvåtusen forskare som bidrar med vetenskapligt underlag för beslut och forskningsprogram. JRC fungerar också som knowledge broker, det vill säga en organisation som har en medierande funktion mellan forskare och politiker.
Det finns ett starkt stöd från allmänheten för politik på evidensbaserad grund.
Det finns ett starkt stöd från allmänheten för politik på evidensbaserad grund. I bästa fall stöder vetenskaplig expertis ett effektivt beslutsfattande genom att tillhandahålla bästa tillgängliga kunskap för ett specifikt problem, generera och utvärdera politiska alternativ och fördjupa diskussionen i avgörande samhällsfrågor.
Samtidigt bör vetenskap inte avgöra, utan ligga till grund för politiken. Politiska beslut måste även ta hänsyn till andra aspekter: sociala, ideologiska, ekonomiska och moraliska och så vidare. Politik ska verka inom demokratiska ramar. Det är också viktigt att diskutera frågan om bias inom science advice – självklart kan också expertis ha en agenda.
Vetenskap och politik är ömsesidigt beroende, men också beroende av att inte överlappa varandra. Politiker kan söka vetenskapliga svar för att få auktoritet, men samtidigt får forskaren inte äventyra sin fristående position genom att tillåta en sammanblandning av vetenskap och politik; grunden till den vetenskapliga legitimiteten är största möjliga objektivitet och neutralitet.
Det är också viktigt att diskutera frågan om bias inom science advice – självklart kan också expertis ha en agenda.
I Sverige kan vi vara stolta över vårt statliga utredningsväsende som en institutionell form av science-to-policy. I kommittéväsendet samlas experter (och ibland parlamentariker) under ett direktiv från regeringen. Men man behöver inte vara professor i statsvetenskap för att reflektera över huruvida utredningsväsendet delvis ändrat form de senaste decennierna. Breda utredningar med många tillknutna forskare får ibland väja undan för mindre utredningar, fokuserade på lagtext. Kanske är dags att se över hur vetenskaplig rådgivning kan integreras bättre i svensk policy.
Vetenskapen har visserligen inte alla svar, men ibland har den de bästa tillgängliga svaren.
Maja Fjaestad är forskare vid Karolinska Institutet och före detta statssekreterare
