Maj Britt Theorin vägrade kröka rygg

Maj Britt Theorin var en av vår tids mest uppmärksammade och drivande fredsdiplomater. Hennes memoarer, som just publicerats, ger en angelägen påminnelse om betydelsen av att bekämpa krigsromantiken i alla dess former.

De föregångare som verkligen inspirerade henne var Alva Myrdal och Inga Thorsson. De nämns flera gånger i hennes text och det är tydligt att hon kände sig som deras efterträdare. Med hänsyn till hennes internationella betydelse i arbetet för nedrustning och fredsarbete var den kopplingen helt befogad.

Hon spelade en avgörande roll bakom ett beslut i FNs säkerhetsråd som fick stor uppmärksamhet, inte minst inom kvinnorörelsen globalt. Det förslag som hon drev var att det manliga monopolet i säkerhetsfrågorna måste brytas. Kvinnor måste få en viktigare roll i fredsarbetet, att förhindra krig, att skydda civilbefolkningen och att agera som medlare.

Hon skriver att frågan om kärnvapen inte är en fråga bara för kärnvapenmakterna utan en ödesfråga för varje man, kvinna och barn på jorden.

Denna resolution i säkerhetsrådet var ett uttryck för vad vi senare benämnt som feministisk utrikespolitik. Tyvärr har den hittills bara delvis fått en effekt i de utsatta krisområdena, vilket också Maj Britt noterar med besvikelse.

Strax innan hennes bortgång sommaren 2021 arbetade Maj Britt med en motion till partikongressen senare det året. Den handlade om kärnvapen och vikten av att Sverige verkligen ratificerade FNs konvention om ett förbud mot sådana vapen.

Frågan om kärnvapen löper som en tråd genom flera kapitel i memoarerna. Hennes beskrivning av ett besök i Hiroshima är gripande och påverkande henne starkt. Hon skriver att frågan om kärnvapen inte är en fråga bara för kärnvapenmakterna utan en ödesfråga för varje man, kvinna och barn på jorden.

Förlaget (Korpen) gav hennes bok titeln ”Vägra kröka rygg”. Margot Wallström skriver i förordet att Maj Britt var ”stridbar och färgstark”. Det var inte alltid som partiets ledande politiker kunde svälja Maj Britts förslag och krav. Det framgår i hennes berättelse att hon ibland kände sig direkt motarbetad, trots att hon fick viktiga uppdrag, förutom rollen i riksdagen och i EU-parlamentet.

Hon blev aldrig statsråd men fick en betydande roll på den internationella arenan för att levandegöra vad alliansfriheten faktiskt kan åstadkomma. I den rollen behövdes verkligen någon som var just stridbar och färgstark.

Vi är många som saknar henne.

Thomas Hammarberg, f d riksdagsledamot (S)