Magnus Bjerg Sturm: Fyra självmord om dagen i landet där döden inte finns
Jag ligger på knäna och mina desperata tårar skapar en pöl av förtvivlan på stengolvet i en 600 år gammal katolsk katedral. ”Allahu Akbar! Snälla Gud! Hör mig! Snälla! Jag vill ha tillbaka min bästa vän.” Växelvis böjer jag mig framåt i en islamisk raka, växelvis försöker jag minnas de katolska handrörelser jag hatade så mycket när jag under ett år i katolsk grundskola behövde göra dem varje morgon. Fadern och sonen. Och den där heliga anden.
Som för så många andra kändes religion som ett oundvikligt element när jag möttes av döden. Efter en dag i chock då jag mitt i semestern på den kroatiska paradisön Korcula mötts av beskedet att min bästa vän gått bort, var det något som drog in mig när jag på kvällen fick syn på katedralen. Vad jag trodde spelade inte särskilt mycket roll. Jag grep efter alla halmstrån av religion min kropp någonsin snappat upp, och hoppades. Jag visste att jag där och då om inte annat behövde något att tro på.
På allhelgonadagen började jag för första gången fundera på vad det egentligen är vi firar, förutom pumpor, godis och utklädnad. I Mexiko är Día de los muertos, ”De dödas dag”, årets viktigaste högtid. Då gör familjen ett altare för de avlidna som utsmyckas med bland annat personliga föremål, blommor och pan de muerto (”de dödas bröd”). Kvällen spenderar familjen på kyrkogården, där de dricker, äter, leker och berättar historier. De dödas dag är en glädjehögtid.
Omgivningen visade omsorg när döden var färsk. Men efter en tid blev det mer som ett obekvämt samtalsämne.
I mellanöstern efterföljs dödsfall bland annat av tre dagars sorg, där vänner och släkt besöker och tar hand om de sörjande med mat och andra förnödenheter. I vissa kulturer hålls 14 dagar efter dödsfallet en ceremoni där bekanta till de sörjande samlas och äter särskilda rätter.
Vad gör vi i Sverige då? Jag tog tre dagar ledigt runt begravningen, och min chef var förstående. Ändå var det svårt för mig att inte själv känna att jag var till besvär när jag behövde ”så mycket tid” för att sörja. Omgivningen visade omsorg när döden var färsk. Men efter en tid blev det mer som ett obekvämt samtalsämne. Både för mig och andra.
Jag klandrar ingen, för jag har själv alltid varit likadan när någon jag känt varit med om ett dödsfall. Först ser jag till att uttrycka mina kondoleanser, mest för att det annars blir för jobbigt att prata runt. Sedan försöker jag undvika samtalsämnet.
Döden är en naturlig del av livet. I Sverige känns det som det motsatta. Först när någon dör påminns vi om att inget är för evigt. Och sedan fortsätter världen som om inget hänt. I ett land där fyra personer begår självmord per dag är det slående hur dålig vår kultur är på att rymma döden.
Vi skulle kunna göra allhelgona till mer än vad det är i dag, och vi skulle kunna ha gemensamma ritualer och traditioner vid dödsfall. Ett första steg kanske är politiska förändringar. Enligt lag har du rätt till ledighet vid ”trängande familjeskäl”, såsom dödsfall. Lagen säger inget om att ledigheten ska vara betald. Varför är det så?
I ett land där fyra personer begår självmord per dag är det slående hur dålig vår kultur är på att rymma döden.
Vad skulle hända om vi satte döden på skolschemat? Vi har kommit så långt i att se sex som något naturligt, med sexualkunskap, kondomer på UMO och en mångfald av sexualupplysande organisationer, men vi är fortfarande så långt ifrån att se döden som något normalt.
Och varför är det inte obligatoriskt för anhöriga att prata med en psykolog? Jag var efter begravningen på två anhörigsamtal hos en kurator som sedan, trots att vi aldrig pratat om tro, föreslog mig att prata med en präst. När det kom till döden greppade även psykologin, precis som jag på golvet av den där katedralen på Korcula, efter religionens halmstrån.
Jag gick aldrig till någon präst.
Magnus Bjerg Sturm är redaktör på Frihet och Folkhemmet Opinion
