Löfvens avgång – oväntad men inte ologisk
Efter ett mycket starkt och ideologiskt sommartal på ett soligt Runö folkhögskola i vackra Åkersberga utanför Stockholm – precis innan han skulle avsluta – meddelade Stefan Löfven att han kommer att avgå i samband med partikongressen i november. Det gick en chockvåg genom publiken. Beskedet var inte väntat – men inte heller ologiskt.
Stefan Löfven har tidigare sagt att han har velat leda Socialdemokraterna under 2022 års valrörelse. Att han nu meddelade att han istället avgår redan i november ändrar radikalt fokus på den politiska hösten.
inte ologiskt att beskedet kommer nu
Det är ändå inte ologiskt att beskedet kommer nu.
Nästan tio år som partiledare är en mycket lång tid, och ingen kan klandra Löfven för att känna att det nu är dags att lämna över till någon annan.
Att beskedet kommer nu ger ändå nästa partiledare tillräcklig tid för att komma in i rollen och leda partiet under hela valrörelsen.
Men det viktigaste är ändå att ett skifte före valet ger den som tar över ett eget – inte ärvt – mandat att forma politiken inför valet. Och att ta ansvar för att efter valet leda partiet och förhoppningsvis regeringen – utifrån hur väljarna lägger sina röster.
Det är naturligt – och knappast oviktigt – att fokus i media nu vrids mot frågan om vem som ska efterträda Löfven. Vi lär få många möjligheter att rapportera om och diskutera det. Innan dess är det dock rimligt att lyfta Stefan Löfvens pågående gärning som ordförande för Socialdemokraterna.
vad Löfven lär gå till historieböckerna för
Det är egentligen för tidigt att sammanfatta Stefan Löfvens betydelse för socialdemokratin och svensk politik. Han sitter kvar som partiordförande och statsminister i ytterligare ett par månader. Samtidigt är det svårt att inte redan en dag som denna peka på vad Löfven lär gå till historieböckerna för:
1. Besegrade alliansen. De flesta minns väl att det var en motsträvig Stefan Löfven som lät sig väljas till partiordförande efter att Håkan Juholt hade meddelat att han skulle avgå. Det kan tyckas som en halv evighet sedan. Men det är värt att dra sig till minnes att detta var en tid då Fredrik Reinfeldt, Anders Borg och alliansregeringen av många betraktades som omöjliga för socialdemokratin att besegra. Ett par år sedan hade han, Magdalena Andersson och det övriga team som ledde socialdemokratin visat att de hade fel.
Ytterligare några år senare såg Löfven till att genom Januariavtalet helt spräcka det moderatledda allianssamarbetet nationellt.
2. Samlade socialdemokratin. När Stefan Löfven tog över efter åren med Mona Sahlin och Håkan Juholt var socialdemokratin ett splittrat parti. Stefan Löfven har istället haft ett mycket starkt stöd i det egna partiet, och de tidigare stridigheterna dämpades länge. Stämningen mellan LO och partiet var länge riktigt god.
Det finns dock smolk i den bägaren. Sedan 2019 har dock en grupp internkritiker formerat sig genom Reformisterna. Och sedan LAS-frågan gjorde att LO-förbunden gick olika vägar har det gnisslat något i relationerna mellan vissa av de LO-förbund som inte gick med på omställningspaketet och den S-ledda regeringen.
3. Har visat att Socialdemokraterna är ett samarbetsparti. Socialdemokraterna anklagades länge för att vara ett maktfullkomligt parti, som alla andra skulle rätta sig efter. Stefan Löfven har visat att Socialdemokraterna är ett parti som både kan och vill samarbeta med andra partier. (Man kan förvisso hävda att det har varit mer av en nödvändighet för att få ihop majoriteter. Men Löfven har sett värden av sådana samarbeten oavsett.)
Närmast har samarbetet varit med Miljöpartiet. Men Löfven har över två mandatperioder visat att han kan samarbeta med både Vänsterpartiet och de liberala partierna. Han har då även visat att dagens socialdemokrati är öppna för kompromisser och är lyhörda för andra partiers prioriteringar. Ibland har det lett till intern kritik inom socialdemokratin, men om man tittar på facit så har fördelarna definitivt övervägt de punkter som har dragit åt fel håll.
Hans regering har även lyckats sluta ett antal breda blocköverskridande överenskommelser, till exempel om energipolitiken och försvarspolitiken. De senaste åren har Moderaterna och Kristdemokraterna dock gjort det till sitt främsta politiska mål att sabotera alla ytterligare sådana försök.
Löfven har gång på gång kommit ur extremt svåra politiska lägen: När SD röstade på alliansens budget – samtidigt som de borgerliga inte var beredda att regera med stöd av dem – slöts Decemberöverenskommelsen vilket möjliggjorde för en S-ledd minoritetsregering att få inom mycket bra politik under resten av den mandatperioden. Efter den utdragna regeringsbildningsprocessen efter valet 2018 stod Löfven till slut som regeringsbildare. Liksom efter sommarens politiska kris. Här har sannolikt hans förhandlingsvana och lösningsorientering varit avgörande.
4. Hanterat flera svåra kriser. Stefan Löfven har som partiledare visat en stark förmåga att hantera de internationella och inhemska kriser som har drabbat också det svenska samhället: migrationskrisen 2015, terrordådet på Drottninggatan och Transportstyrelsekrisen 2017, och givetvis pandemin sedan i mars 2020. För att nämna några. Gemensamt för alla dessa kriser är att de har krävt kraftfulla politiska lösningar – inte ökat marknadstänk. Därigenom har det funnits en viktig politisk och ideologisk skillnad i förhållande till exempelvis den moderatledda regeringens passiva förhållningssätt under finans- och fordonskriserna runt 2008.
5. Drev igenom stark S-politik – trots försvagat väljarstöd. Trots att Socialdemokraterna har tappat i väljarstöd under Löfven (se nedan) så har hans regeringar kunnat driva igenom historiskt stora satsningar på välfärd, polis, försvaret, jobb, skola, infrastruktur och bostadsbyggande – liksom klimatet. Framför allt har Löfven återskapat socialdemokratins förtroende i jobbfrågan. Det är och har varit avgörande för Löfvens stöd också internt och inom fackföreningsrörelsen. Det gör att den kritik som har riktats mot hans regeringar från en mindre grupp internkritiker inte har fått starkare stöd inom partiet.
misslyckanden också
Samtidigt finns där misslyckanden också.
1. Minskat väljarstöd. Det finns många anledningar till att Socialdemokraternas mångåriga tapp i väljarstöd har fortsatt under Stefan Löfven. Men oavsett hur förklaringsmodellerna ser ut, så är det ett faktum att endast 28 procent av väljarna la sin röst på Socialdemokraterna. Det är ett misslyckande. Det är fel att lägga hela ansvaret för det på en enskild företrädare. Och det är trendmässigt ett misslyckande som Socialdemokraterna som parti har dragits med i flera årtionden – om än från tidigare extremt höga nivåer i en annan tid med andra förutsättningar. Men jag är säker på att Stefan Löfven själv gärna hade sett ett ökat – inte minskat – väljarstöd. Om det blir så i nästa val så ska Löfven ha en del av äran för att ha skapat förutsättningar för det.
2. Har inte lyckats bryta segregationen. Det finns en mängd samhällsproblem som regeringarna Löfven fick ärva av tidigare regeringar – och som kommande regeringar i varierande grad lär få ärva av Löfven.
Den segregation som sliter isär det svenska samhället är ett exempel på ett sådant samhällsproblem. Det har gjorts en mängd insatser, och bildandet av myndigheten DELMOS (Delegationen mot segregation) har varit en viktig insats som regeringen Löfven har levererat.
Men att klyftorna mellan infödda och utlandsfödda på arbetsmarknaden, i bostadsområden och i skolan ändå består är ett misslyckande. Ansvaret för det misslyckandet ligger dock inte primärt på Löfven själv. Visst kan Socialdemokraterna och regeringen göra ännu mer.
Men ansvaret för diskrimineringen på arbetsmarknaden ligger på arbetsgivarna i allmänhet och Svenskt Näringsliv i synnerhet.
Ansvaret för segregationen på bostadsmarknaden ligger på de framför allt borgerligt styrda kommunerna, där man planerar samhällen utifrån att människor med olika bakgrunder inte ska mötas.
Segregationen i skolan hänger nära ihop med bostadssegregationen. Men marknadsstyrningen inom skolan förstärker och skapar samtidigt en annan form av segregation. Ansvaret för detta ligger på de som vurmar för och värnar dagens extremt liberala friskole- och skolvalssystem.
Med allt detta sagt, så är det ändå ett misslyckande att inte ännu mer har kunnat göras för att bryta segregationen i det svenska samhället.
3. Klyftorna har fortsatt att öka. Inkomstklyftorna i det svenska samhället har ökat mycket kraftigt sedan 1990-talet. Det finns flera skäl till det, men underliggande är såväl allt för låga och snedvridande skatter, allt för hör arbetslöshet framför allt bland utlandsfödda, och allt för låga ersättningsnivåer och exkluderande regler i socialförsäkringarna (vilket gör att exempelvis den som blir sjuk, arbetslös, pensionär eller har vissa funktionsnedsättningar får allt för låga inkomster).
Även här kan man konstatera att läget sannolikt hade varit ännu värre om inte regeringen hade agerat. Pensionärernas inkomster har exempelvis stärkts och pensionerna fortsätter att höjas. Men här behöver det göras ännu mer. Det är också få som lägger ansvaret för de ökade klyftorna direkt på Stefan Löfven eller regeringen, som behöver agera utifrån ett extremt svårt parlamentariskt läge och det ekonomiska utrymmet. Men faktum kvarstår: klyftorna har ökat och fortsätter att öka. Mer behöver göras för att vända detta. Här finns mycket intressant att gå vidare med i den Jämlikhetsarbetsgrupp som Magdalena Andersson ledde.
ett skifte i riktning
Arbetarrörelsen är en otålig och frustande rörelse. Det finns goda skäl att alltid vilja ha lite mer, lite bättre och lite snabbare. Men Stefan Löfven har visat att det finns ett stort värde i att vara tålmodig, ta ansvar, hitta lösningar och se till att olika kompromisser ändå sammantaget drar i rätt riktning: ökad jämlikhet och rättvisa. Löfven har inneburit ett skifte i riktning från den riktning som politiken hade under de moderatledda regeringsåren. Det lär han fortsätta att göra när han nu fullföljer sitt värv som partiledare och statsminister ända fram till partikongressen i november.
