Lindgren har fel om invandringspolitiken

I sin analystext i AiP 10/2022 moraliserar Ann-Marie Lindgren över de gräsrötter som vågar gå emot den populistiska linjen i flykting- och migrationspolitiken som personifieras av Morgan Johansson och Anders Ygeman.

Vi menar att moral i stället handlar om att säkerställa legalitet och legitimitet åt den egna politiken och att stå upp för sin ideologi. Den kovändning som Socialdemokraterna vidtog i samband med 2015 års flyktingvåg, förändrade asyllagstiftningen på ett sätt som kritiseras än i dag. De tillämpningar som institutionerna inom migrationsområdet gör har kritiserats i flera utredningar. Migrationsverkets beslut granskas sällan ur ett juridiskt perspektiv.

Skuggsamhällets problem är en annan del som invandrare oftast lastas för. Vi måste komma ihåg att regelverket kring arbetskraftsinvandring och minskad kontroll växte fram efter det att alliansregeringen tillträdde. Budgeten för flera myndigheter minskade, reglerna för F-skatt ändrades och företag kunde börja använda underleverantörer i stället för egna anställda.

Även asylrätten har ändrats sedan 2015. Asylansökningar handläggs inte längre på enhetligt eller rättssäkert sätt. De långa handläggningstiderna har fått kritik från såväl civilsamhället som av andra myndigheter. Det är inte underligt att civilsamhället har svårt att ge legitimitet åt rättstillämpningen när unga människor som sökt en fristad i Sverige skickas hem till länder med krigsliknande tillstånd.

Anne-Marie Lindgren påstår att välfärdens resurser inte räcker för att hantera alla flyktingar. Hon borde i stället begrunda att den svenska ekonomin faktiskt har klarat finansieringen trots Ekonomistyrningsverkets påstående om allvarliga försämringar av statsfinanserna under åren sedan 2015. För 2016 och 2017 redovisades i stället de största överskotten för den offentliga sektorn på många år.

I stället för att stirra sig blind på kostnader bör man se till livscykelperspektivet, där olika tidsperioder i livet ger nettointäkter medan andra innebär nettokostnader. Exempelvis är ett barns födelse och uppväxt upp till 25 års ålder i flera fall en kostnad för samhället (i form av exempelvis barnbidrag, föräldraledighet och skolgång). Efter 25 års ålder och upp till dryga 60 års ålder kan intäkter räknas hem i form av skatter och produktion av varor och tjänster.

Under livets sista skeden innebär medborgaren än en gång kostnader för samhället, i form av pensionsutbetalningar, sjukvård, medicin och äldreomsorg.

För en person som föds, bor och dör i Sverige går det jämt upp. För en invandrad 20-åring, som efter ett fåtal års utbildning kan komma ut i arbetslivet, ger detta Sverige ett samhällsekonomiskt överskott.

Fler än 50 000 människor lever i dag i skuggan av vårt eget samhälle. Människor som vi i många fall har satt i utbildning. Samtidigt vittnar privata företag och kommuner om arbetskraftsbrist, inte minst i de sektorer som ska ta hand om vår åldrande befolkning.

Framtidens kompetensförsörjning är oviss. Att i det läget avvisa människor är att ge upphov till en kapitalförlust för samhället.

Detta är den verkliga hårdsmälta sanningen.

Håkan Stråge och Ingemar Fryklund
Team W i Malå