Laura Hartman: Finanspolitikens sanningar är inte eviga

Är vi på väg mot en ny finanspolitisk konsensus? Det var rubriken på ett seminarium som tankesmedjan Katalys anordnade häromveckan med bland annat undertecknad som talare. Utgångspunkten var följande: På senare tid har allt fler etablerade ekonomer lyft argument för en mer expansiv finanspolitik än vad dagens 1/3-procents överskottsmål tillåter.

För en LO-ekonom är den uppkomna öppenheten för större offentliga utgifter naturligtvis mycket välkommen. Svaret för mig är ett klart ja. Helt enkelt för att det behövs, för att det är klokt – och för att vi har råd.

Alltså för det första, större offentliga investeringar behövs. Behoven är stora och faktumet är att de har varit stora och ouppfyllda redan ett bra tag. Och då menar jag inte bara det vi vanligtvis avser med investeringar: elnät, vägar, järnvägar och annan infrastruktur. Lika viktigt är det att investera i människor: utbildning, omställningsinsatser och arbetsmarknadspolitik.

Vi står inför en gigantisk omställning till ett fossilfritt och klimatneutralt samhälle och det ska gå fort. På EU-nivå har man äntligen lyckats komma överens om ekonomiska regelverk i form av utsläppsrättshandel. Om bara det systemet får verka så kommer EU-länderna att nå de mål om begränsade utsläpp som unionen har satt upp. Men kruxet är just detta – att utsläppshandeln får verka, att alla länder håller sig till den. Det förutsätter att människor i våra demokratiska länder accepterar den omställning som följer och anser att den är legitim. Det i sin tur bygger på att omställningen upplevs som trygg, rättvis och positiv. Ingen ska behöva betala ett orimligt högt pris för att arbetsuppgifter försvinner, för att en gammal bil som du behöver för att ta dig till jobbet inte längre får köras eller för att hyran stiger då huset energieffektiviseras.

Vi behöver med andra ord investeringar för en jämlik och rättvis klimatomställning, som säkerställer en folklig acceptans för omställningen. Det fantastiska är att vi i Sverige och övriga Norden borde vara bra – kanske världsbäst – på just det. Vår svenska modell med aktiv arbetsmarknadspolitik, god inkomsttrygghet och solidarisk lönebildning är skapad för att trygga omställningen. Breddar vi perspektivet något så är en högkvalitativ, offentligt finansierad skola och välfärd också en viktig del av den jämlika omställningen.

Tyvärr finns det många sprickor i modellen i dag. Arbetsmarknadspolitiken och kompetensutvecklingen är otillräcklig. Inkomsttryggheten från arbetslöshetsförsäkringen har urholkats. Detta är särskilt oroande eftersom vi också har högre långtidsarbetslöshet än vi sett på mycket länge. Resursbehoven i välfärden är stora. Alltför många ungdomar tar sig inte igenom gymnasiet med godkända betyg. Det behövs en uppryckning på alla dessa områden. Adderar vi sedan behoven av nödvändiga infrastrukturinvesteringar för att skapa förutsättningar för omställning ser vi en ordentlig investeringspuckel framför oss. Jag talar om puckel också för att behoven har hopats på grund av underinvesteringar över en längre tid – nu är hög tid att åtgärda dem!

Spelregler för finanspolitik är viktiga. Lika viktigt är det att dessa är rimliga.

Där kommer vi till min andra punkt – det är klokt med större offentliga investeringar. Satsar vi på rätt saker, undviker vi större kostnader och investeringsbehov framöver. Men det finns fler skäl till det kloka. Spelregler för finanspolitik är viktiga. Lika viktigt är det att dessa är rimliga. Regler som är för strikta riskerar att förlora sin legitimitet om man börjar hitta vägar att kringgå dem. Det har vi redan sett exempel på under åren, när till exempel utgiftsposter har omvandlats till minskade intäkter.

Slutligen, vi har råd med investeringar, vilket Lars Calmfors visade med all önskvärd tydlighet vid Katalys-seminariet. Med de låga räntenivåer som råder i dag och troligen ett bra tag framöver kan vi säkerställa den långsiktiga hållbarheten i de offentliga finanserna, även med ett visst underskottsmål och högre nettoskuld.   

Hur ska då ett nytt ramverk se ut? Ett underskottsmål på minus en procent för ett antal år framöver, säg tre till fyra år, tillsammans med ett tydligt och mätbart mål för full sysselsättning är ett förslag. Även med ett skuldmål över dagens skuldnivå, kombinerat med siffersatta sysselsättningsmål, skulle man kunna nå samma effekt. Sysselsättningsmålet ska vara ambitiöst och driva beslutsfattarna att utmana uppfattningen om en jämviktsarbetslöshet kring sju procent. Vi måste våga testa att med hjälp av expansiv finanspolitik trycka ned arbetslösheten betydligt mer. Många pekar på risken för att inflationen då tar fart, men sanningen är att vi inte har några belägg för det. Att nöjt luta sig bakåt medan arbetslösheten snart kan vara tillbaka på ”den normala” nivån före pandemin, då den låg kring sju procent, är inte värdigt.

När de tre–fyra åren gått ska måluppfyllelsen utvärderas mot bland annat sysselsättningsmålet för att sätta en ny nivå. Om nivån då blir högre, lägre eller densamma få utvärderingen avgöra.

Tillbaka till seminariets fråga om en ny konsensus – råder det en sådan? Nja. Avvikande röster höjs fortfarande. En del är av ideologiska skäl inte beredda att öka den offentliga sektorns storlek, andra pekar på risker med högre statskuld. Det rubbar inte min egen slutsats. Däremot tror jag naturligtvis inte att ett underskottsmål löser alla våra problem – en jämlik klimatomställning kräver även en rad regeländringar. Välfärdens problem löses inte utan förändrad styrning och ledning.

Slutligen är det på sin plats att ifrågasätta premissen att vi talar om en ny konsensus. När det finanspolitiska ramverket infördes på 1990-talet var inte meningen att Sverige för evigt skulle betala av på statsskulden. Det handlade snarare om att lösa ett akut finansiellt problem, skapa balans och tydliga spelregler för framtiden som också skulle ses över med jämna mellanrum. Men allt eftersom tiden gick fick överskottsmålet en status som en evig sanning.

Det är hög tid att påminna oss om att alla sanningarna inte är eviga.

Laura Hartman är chefsekonom för LO