Lars Stjernkvist: Vi måste prata sansat om migrationen

Det går nog inte att vara en hyfsat offentlig person och politiker i flera decennier utan att drabbas av hat och hot.  Jag ska verkligen inte överdriva. Den helt övervägande delen av alla samtal och brev och meddelanden har varit konstruktiva och trevliga. Även de som har haft goda skäl att vara rejält förbaskade har uttryckt sig schyst. Det är en rännil av alla meddelanden som har varit otrevliga, och ännu färre som har varit brottsligt oförskämda.

Ett hatiskt mejl överskuggar tyvärr hundratalet trevliga.

Den där rännilen gör emellertid stor skada. Ett hatiskt mejl överskuggar tyvärr hundratalet trevliga. Så fungerar det i alla fall för mig. Det negativa etsar sig fast.

Ett sms satte särskilt djupa spår. Budskapet var i och för sig inte särskilt unikt.  Det innehöll en blandning och stora och små bokstäver och trots att det var kort fanns det åtskilliga stavfel. Men budskapet var glasklart, jag borde göra mänskligheten en god gärning och hänga mig.  Det unika var att det framgick vem som var avsändaren.

Efter diverse parlerande lyckades vi enas om att ses. Han bad om ursäkt, ”jag var full”, men ganska snart förstod jag att han verkligen tyckte genuint illa om mig och andra som ”tog hit dom där”. Jag förstod också att han var en etablerad och till synes framgångsrik samhällsmedborgare. Hatet och rädslan kan gro i alla miljöer.

Under åren har det förstås blivit en liten ansamling med hatiska mejl och nästan alla har ett och samma ursprung; invandring och invandrare. Eller rättare uttryckt, kritiken mot invandring.

Det är när invandring och invandrare diskuteras som några fullkomligt förlorar alla sans och balans.

Jag har gjort många upprörda genom åren. Skatter har höjts och bygglov har avslagits och skolor har lagts ner och reaktionerna har sannerligen inte uteblivit. Gudskelov har människor brytt sig. Men nästan ingen har gått över gränsen. Det är när invandring och invandrare diskuteras som några fullkomligt förlorar alla sans och balans.

Det finns säkert något slags psykologisk förklaring. Rörligheten över gränserna förändrar vårt samhälle på ett högst påtagligt och konkret sätt. Den kanske högst naturliga oron för förändringar får ett mänskligt ansikte. Och när rädslan väl har gripit tag i oss är den oerhört svår att göra sig av med. Oavsett om den har orsakats av ett mejl eller av människor med annan bakgrund än jag själv.

Om jag har rätt, då borde alla sansade politiker göra sitt yttersta för att inte spä på rädslan.

lösningen är inte att prata om annat.

Nej, lösningen är inte att prata om annat. Migrationen kommer att vara en viktig fråga under lång tid alldeles oavsett vad vi tycker om det.  Alltså måste vi prata om migrationen, om möjligheter och om problem. På samma sätt som vi förmår prata om alla andra samhällsfrågor.

Det borde inte vara omöjligt, sakligt sett.  Trots allt, arbetet i den migrationspolitiska kommittén visade att S, M, L och C ligger ganska nära varandra. Trots det frågade Liberalernas Nyamko Sabuni i den senaste partiledardebatten retoriskt om C vill ta alla flyktingar i världen till Sverige. Som om det fanns en avgrund mellan partierna.

Hennes utfall visar hur absurt det blir när migrationen fungerar som vattendelare i svensk politik. Vi ska inte för ett ögonblick ge vika för hatet, och det görs bäst genom att visa att det går att förena ordning och reda med anständighet.  Och genom att föra en sansad debatt.

Lars Stjernkvist är frilansande skribent