Lars Stjernkvist: Sverige har förlorat en partiledare med glimten i ögat

Jag är inte centerpartist och har för övrigt inga som helst planer på att bli det, och därför borde jag avstå från att lägga mig i Centerpartiets inre angelägenheter. Men jag gör det i alla fall. Jag tycker det är synd att Muharrem Demirok avgår som partiledare. Visst är det ett uppdrag som ställer krav på många kvaliteter och trots att jag har träffat honom en del vågar jag inte säga om han har allt det som krävs. På en punkt är jag emellertid helt säker, nämligen att vi inte har får många partiledare som förmår le ibland och som klarar av att vara hårda i debatten utan att vara elaka. Humor är en bristvara, och därför kommer jag att sakna Muharrem Demirok i debatten. 

Hans avgång säger en del om dagens politiska villkor. Demirok är den fjärde partiledaren som under senare år avgår utan att ha prövats i ett riksdagsval. Väljarna har blivit allt rörligare och det gäller även de partiaktiva. Förtroende är i allra högsta grad en färskvara.

Frågan är om hans avgång dessutom kommer att rita om den politiska kartan. Det är många som tror det, som tar för givet att Centerpartiet nu kommer att ta några kliv åt höger och bli ett tydligare borgerligt parti.  Och tona ner sin SD-kritik.

Det är många som menar att kritiken mot Demirok handlade om att han så tydligt pekade på Magdalena Andersson som statsminister. Det stämmer säkert, men lika säkert är det vad jag förstår att Demirok hade stöd för sin uppfattning bland partiets sympatisörer.  

Jag säger inte emot. Det är många som menar att kritiken mot Demirok handlade om just detta, att han så tydligt pekade på Magdalena Andersson som statsminister. Det stämmer säkert, men lika säkert är det vad jag förstår att Demirok hade stöd för sin uppfattning bland partiets sympatisörer.  Därför har jag svårt tro att en ny ledare, vem det nu blir, med samma tydlighet kommer att peka på Ulf Kristersson.

Vem vet, Centerpartiet kommer kanske att utmana det som blivit något av en sanning i svensk politik; för att vara relevant när valet närmar sig så måste du välja sida. Du måste tala om vilket regeringsblock du vill tillhöra. Om du inte gör det så kommer du att överges av alla som ser just regeringsfrågan som den viktigaste. 

Det är den här sanningen som gör att blockpolitiken är så cementerad i svensk politik. Vem vet, det kanske trots allt finns utrymme för ett parti som vägrar välja statsminister före valet, och som envist argumenterar för en mer mittenorienterad regering. 

Det är många som ogillar blockpolitiken. De tidigare statsministrarna Ingvar Carlsson och Stefan Löfven tillhör dem som verkligen har ansträngt sig för att forma ett samarbete över gamla blockgränser. 

Jag har stor respekt för Centerpartiets kraftiga avståndstagande till partierna längt ut på kanterna. Men jag inser också att partiet därmed har bidragit till cementeringen. 

Centerpartiet lyckas kanske med det som Ingvar Carlsson och Stefan Löfven arbetade hårt för men aldrig lyckades med, att bryta upp blockpolitiken. Om det sker, då känns det trots allt lite lättare att leva med att Sverige har förlorat en partiledare med glimten i ögat. 

Lars Stjernkvist är chef för kansliet för ett hållbart arbetsliv i Regeringskansliet samt tidigare partisekreterare för S