Lars Stjernkvist: Liberalernas vägval är allt annat än roligt

Det är en god grundregel att inte underskatta sina politiska konkurrenter. Särskilt inte sådana som har humor. Humor kräver självdistans, och det är ingen dålig ledaregenskap.

Alltså aktar jag mig för att underskatta Johan Pehrsson, Liberalernas nye ledare. En gång i tiden var vi kollegor som partisekreterare och han är utan tvekan kunnig och snabbtänkt och som sagt, utrustad med humor.

Den omsvängning som Nyamko Sabuni genomförde ligger uppenbarligen fast. Johan Pehrsson var kritisk till januariavtalet och har varit en ihärdig förespråkare för en moderatledd regering med stöd av Sverigedemokraterna. Jag är socialdemokrat, och bör därför överlåta till aktiva liberaler att bedöma hur Liberalerna bäst får igenom så mycket som möjligt av deras politik.

Det som irriterar mig är emellertid att hela omsvängningen baseras på en myt. En medveten förvrängning av verkligheten.

Enligt Sabuni och Pehrsson och andra i samma falang är det omöjligt att få till stånd en M-ledd regering utan att samarbeta med Sverigedemokraterna. Om de borgerliga behåller en frostig inställning till SD blir det i praktiken omöjligt att utmana Socialdemokraterna om regeringsmakten. Ungefär så har det låtit.

Det är förstås inte sant. Valet 2018 slutade dramatiskt. De rödgröna fick ett mandat mer än de tidigare allianspartierna. Det var alltså med ett enda mandats marginal som Stefan Löfven blev den naturlige regeringsbildaren. Om alliansen hade fått ett mandat mer, då hade Ulf Kristersson och de borgerliga haft övertaget. Om alliansen hade hållit ihop hade det krävts att S fått stöd av SD för att bilda en regering.

Och det är som bekant ungefär lika rimligt som att Putin får Nobels fredspris.

Det parti som mer än något annat har försvarat öppenhet, tolerans och internationellt samarbete ser fler beröringspunkter med SD än med mitt parti Socialdemokraterna.

Åter igen, varje parti måste göra sina strategiska val, och det är knappast förvånande att dagens Liberalerna gärna ser en moderatledd regering. Men som sagt, det finns ingen naturlag som säger att enda vägen till regeringsmakten går via förhandlingar med SD.

Självklart skulle en M-ledd minoritetsregering få det knepigt. På samma sätt som det har varit knepigt för den nuvarande regeringen att få något gjort. Det har fordrats förhandlingar och kompromisser och som bekant en och annan regeringskris. Visst har Stefan Löfven och Magdalena Andersson fått igenom mycket, men en del frågor har blockats och i några fall har en riksdagsmajoritet kört över regeringen.

Det är alltså inte korrekt att det krävs samarbete med SD för att nå regeringsmakten. Det finns bara ett intellektuellt hållbart argument för Liberalernas linje, och det är att partiet ser Sverigedemokraterna som en bättre förhandlingspartner än Socialdemokraterna. Det parti som mer än något annat har försvarat öppenhet, tolerans och internationellt samarbete ser fler beröringspunkter med SD än med mitt parti Socialdemokraterna.

Det är allt annat än roligt.

Lars Stjernkvist var kommunstyrelsens ordförande (S) i Norrköping 2010–2020 och tidigare partisekreterare